Austin Powers

Redan inledningsscenen i Mike Myers nya film fungerar som en vattendelare. Superagenten Austin Powers drar igång ett sång och dansnummer där han struttar nedför gatan bredvid rosa telefonkiosker, dansande poliser och storbystade damer. Det är fjantigt, löjligt och fruktansvärt roligt på en och samma gång. En inledning att älska eller att hata, precis som resten av filmen. Vi kan välja att skratta oss fördärvade åt Mike Myers drift med det kitschiga 60-talet eller att bli förbannade över hans pubertala och ofta repetitiva humor. Myers lämnar inga klichéer outnyttjade när han kärleksfullt mördar hela spionfilms-genren i allmänhet och tidiga Bond-filmer i synnerhet. Han spelar både den sexfixerade och allt annat än diskrete superagenten Austin Powers och dennes ärkefiende Dr Evil - en Blofeldt-karikatyr som vid varje demoniskt uttalande sätter upp ett triumferande lillfinger till läpparna. De blir båda nedfrysta 1967 för att tinas upp 1997 där synen på fri kärlek och droger ändrats totalt, och där världens länder inte skräms av en terrororganisation som, om de inte får 100 000 dollar, hotar att förinta jorden med en vulkanutbrottsutlösande torped. Myers har bestämt sig för att varenda bildruta ska fyllas till bristningsgränsen med skämt - hysteriska sång- och dansnummer varvas med cameoinhopp från kitschikoner som Rob Lowe, Carrie Fisher, Michael York och Robert Wagner. Ett flertal gånger får vi se prov i den högre skolan på hur det går att dölja oönskade kroppsdelar med hjälp av inredningen - vilket, sorgligt nog, är oundvikligt jätteskoj. Stundtals blir det för mycket. Många av skämten sitter alltför förankrade i analstadiet för att kunna roa en nykter publik, som när Austin Powers inleder sin nytinade bana med att urinera i tio minuter. Dessutom har Myers tyvärr gjort det till sitt adelsmärke att strutta runt i Y-front-kalsonger. Men vad gör det när Austin Powers redan känns som en kultklassiker - för de som inte från början bestämt sig för att hålla mungiporna i schack, vill säga.