Dagen börjar dåligt för den anställde. Han jobbar på distans och får veta att det blir kicken om han inte infinner sig på kontoret inom 30 minuter. Han kastar sig i bilen, men tyvärr är den lilla landsvägen blockerad av en jättestor [I]Duellen[/I]traktor. Väl hemma, moloken och arbetslös, upptäcker han att frugan står på alla fyra och tar emot en hårig fransk koloss. Många av oss skulle kanske stannat upp här och kontemplerat livets svårigheter. Det gör inte den anställde. I ren desperation kickar han igång sin Suzuki-motorcykel, åker ut på en äng för att ge traktorföraren drängstryk, men det hela slutar förstås i buskis och misär och båda får sina ben kapade av en enorm Aaltra-maskin.
Resten av [I]Arga män (utan ben) - en roadmovie [/I](allt detta händer före förtexterna) kan mycket väl vara en av de senaste hundra årens mest utstuderade dead pan-fester.
Den anställde och bonden vägrar inse att de är slagna män. Efter några dråpliga självmordsförsök (det är svårt att inhalera Suzukiavgaser om man är lam) bestämmer de sig för att göra det enda raka: sätta sig på sina permobiler och puttra hela vägen till Finland för att stämma traktortillverkaren. Det gör det dock ytterst motvilligt tillsammans - det här är det paneuropeiska lytessvaret på [I]Raka spåret till Chicago[/I]. Bonden bär solkigt linne och ser ut som en blanding av Ricky Bruch och en generisk Ettore Scola-buse, Den anställde är mer den skinntorre pessimisten (misstänkt lik, förresten, [I]Straight Story[/I]-upphovsmannen David Lynch).
Utsikterna för en trivs am semester är förstås minimala.
Men precis som Bud Spencer och Terrence Hill skulle ligga sömnlösa varje natt och skrika i kudden utan sin odrägliga partner, utvecklar sig [I]Arga män [/I]snart till en förtjusande liten betraktelse över manlig vänskap. Det är ju så med umbäranden. Om man har ägnat ett par veckor åt att med gemensamma krafter scamma tyska barnfamiljer på öl och fläskkotlett, diskutera Håkan Carlqvists grand prix-statistik (det blir mycket motocross) och knycka permobiler på den belgiska landsbygden, kan gammalt groll plötsligt bli så lätt att glömma.
Som manusbygge är [I]Arga män [/I]en liten triumf. Inte nog med att för mig okända belgiska regiduon Benoit Delepine och Gustave Kervern har perfekt gehör för byråkratisk ångest och den sortens deadpan-estetik som gjort Aki Kaurismäki till en kär gammal vän. (Och det har de. De har modet att låta scener värka ut till det bittra slutet - som när en dement blodproppspatient [I]alldeles, alldeles [/I]för länge mal på om påven, sina mostrar och sina ungdomsminnen från Kongo.)
Det finns en twist också. En mycket vacker twist. Just som man tror att en timmes okommenterad rullstolsbuskis (givetvis i överexponerat svartvitt) är allt som bjuds, bestämmer sig [I]Arga män [/I]för att sluta cirkeln. Hur vill du inte veta, men låt oss säga att en finsk cover-version av [I]Sonny [/I]aldrig har varit mer på sin plats.
Skådespelare:
Regi:
