Det brasilianska dramat Aquarius hittar inte riktigt balansen mellan det subtila och uppenbara men bärs upp av Soina Bragas mångbottnade karaktärsstudie.
Det är något visst med rum som upphör att existera. Rum som rivs, renoveras eller av någon annan anledning inte längre finns kvar. Själv går jag ofta förbi ett fortfarande nybyggt kvarter på Södermalm där en grå betonginrättning brukade stå. Trots att jag bara var på besök i den arkitektoniska styggelsens trånga studentettor får jag varje gång jag passerar en känsla av att ett minne berövats sin rumsliga referens.
Kanske är det därför jag har så lätt att sympatisera med den pensionerade musikkritikern Claras (Sonia Braga) vägran att sälja sin lägenhet i det brasilianska dramat Aquarius. För henne tycks varje minne gjort ett fysiskt avtryck – ärret bröstcancern lämnade, böckerna hon skrivit och de drivor av LPs hon i en småklumpig scen liknar vid flaskpost. Men poängen går fram, tingen rymmer alla ett minne eller meddelande. Allra helst de väggar mellan vilka hon uppfostrat tre barn samt överlevt både cancern och en älskad make.
Claras grannar har sen länge sålt, självklart till riskkapitalister med smutsig byk. Det är synd att regissören och manusförfattaren Kleber Mendonça Filho valt att falla tillbaks på en sådan schablon. Inte för att den inte skulle stämma överens med verkligheten, utan för att den ursäktar Claras intellektuella snorkighet istället för att problematisera hur långt hon är villig att gå för att hålla fast i sina minnen. Clara sitter ju både på reellt och kulturellt kapital, något som tillåter henne göra lite som hon vill till skillnad från sina utflyttade grannar. Så mycket förstår vi när en av dessas anhöriga anklagar henne för att halta den affär granarna redan gjort.
Att dylika spår kunnat utforskas vidare vägs upp av Bragas fina rolltolkning. Clara är levande och mångbottnad. Å ena sidan någon att beundra – en stark och självständig individ som fått kämpa för sina privilegier – å andra sidan någon att irritera sig på – lite som en jobbig släkting som håller lite för hårt i det som varit. Så även om Aquarius drar ut på tiden och inte riktigt finner en balans mellan det subtila, för att inte säga alldagliga, och det uppenbara, är det en komplex och emellanåt imponerande karaktärsstudie som lyser upp biomörkret jämte filmer som Elle och Dagen efter denna.
