Rotorblad. Tonerna av The End. Tropisk skog i lågor. Martin Sheens härjade ansikte dubbelxponerat över det brinnande landskapet och rotorbladen som ersätts av en snurrande takfläkt. Captain Willard är stukad ur led av kriget, han bär det med sig var han än är. Och han är fortfarande bara i Saigon.
Francis Ford Coppola kommer ut med en ny version av Apocalypse Now, som han väljer att kalla för Final Cut. Vi får se hur det blir med den saken. Någonting som däremot är definitivt är den oerhörda styrka bilderna besitter som Coppola har att leka med.
Apocalypse Now är ett poem tillägnat domedagen. Förstörda män som fortsätter kriga även när inälvorna väller ut, pansarvagnar som sprutar eld, dekapiterade huvuden, byar som ödeläggs till tonerna av Wagner. Det är ömsom groteskt, ömsom psykedeliskt, men aldrig är galenskapen särskilt långt borta. Vid flodens slut, i Kambodja, väntar Colonel Kurtz. En självskapad gudafigur/krigspoet.
Filmen utspelar sig i gränslandet mellan två olika kulturella tidseror: en när sinnena skulle utvidgas, upplevelsen inhaleras, till Me generation, där allting snurrade kring det egna jaget. De olika inställningarna smälter samman i karaktären Lance. Han bränner av en färggrann rökgranat, “Purple haze!”, låter röken veckla ut sig i båten, suger på ögonblicket, för att bara sekunder senare åsamka ett spjut i magen på Chief Philips. Vietnam är inte bara ett krig: det är var och ens individuella tripp. Om du så går igång på att surfa i en krigszon eller droppa LSD omgärdad av explosioner.
Det finns inget behov av nya versioner av en redan perfekt sammansatt film. De rätta valen gjordes redan i originalklippningen. Final Cut är dock en uppgradering från Redux, den är inte lika degig när Playboyscenerna åter är nedklippta, men, trots onödigt fipplande, så kommer Apocalypse Now fortsätta vara ett mästerverk oavsett hur många gånger Coppola väljer att klippa om den på ålderns höst.
Apocalypse Now: Final Cut
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
