Angel Eyes

Det är inte Jennifer Lopez fel att hon är så känd så man inte kan se henne utan att tänka "Jennifer Lopez". Men faktum är att man i Angel Eyes tänker "Jennifer Lopez" hela tiden, och det är för att hon faktiskt är bättre på att vara stjärna än att behärska skådespelarkonsten. Sharon Pogue (Lopez) är snut vid Chicagopolisen och en av grabbarna, vilket noga understryks. Hon är ett med polisjargongen, hon dricker öl och skyfflar i sig pommes frites samtidigt som hon bitskt munhuggs med kollegorna. Här uppstår problem. Sharon Pogue ska alltså vara en av grabbarna men vi tillåts aldrig glömma vem det är vi ser egentligen och hur vacker hon är, eftersom alla snubbar i filmen - poliser såväl som brottslingar -- ständigt påpekar det. Det verkar överhuvudtaget inte finnas någon annan kvinnlig polis i kåren, och de flesta av de jovialiska kollegorna verkar helst vilja klämma på den världsberömda rumpan. Det är lite schizofrent och ganska behagsjukt. Handlingen då? Filmens öppning är suggestiv. Blåtonat och kaosartat, Sharon Pogue kommer till en bilolycksplats och försöker hålla en människa vid liv. En tid senare dyker en mystisk man upp i hennes närhet. Han vandrar planlöst längs gatorna, handlar ibland mat åt en kvinna i rullstol och börjar snart följa Sharon på håll och vi förstår att det är personen från bilolyckan. När Catch, som han heter, och Sharon får kontakt glider filmen över i romantik -- men med förhinder. Här har vi att göra med två ytterst reserverade personer. Hon är rädd för kärleken och han bär på en hemlighet. Är det en thriller? Ett drama? Romantik eller mysterium? Tyvärr är det lite av varje. Och som om inte det skulle räcka har Sharon dessutom en ouppklarad konflikt med sin hustruplågande far i bagaget. Ansatsen är allvarlig och lovvärd men stannar också där eftersom detta sidospår slarvas över. Det är på det hela taget en halvdan film med Jennifer Lopez som ögonfägnad.