När American Psycho gavs ut på svenska för snart tio år sedan pågick detredan en debatt i svenska massmedia, eftersom boken några månader tidigarehade orsakat ramaskri i USA. Debatten fördes inte bara på kultursidorna utanockså bland kvinnoorganisationer och religiösa rörelser och det diskuteradescensur, konstnärsroll, kvalitet och våldsskildringars påverkan på samhället.Det var i tider när fascinationen för massmördaren var på uppsving inomkonsten och populärkulturen, före storproduktioner och kassasuccéer som NärLammen tystnar och smalare men kultförklarade filmer som Henry, enmassmördare. Innan Oliver Stone släppte sin moralkaka Natural Born Killersoch framför allt innan tortyrscenerna i Reservoir Dogs hade analyseratssönder och Pulp Fiction hyllats som ett mästerverk.
Den svenska debatten fördes från olika håll och på skiftande nivåer, menoftast med fantastiskt storvulna tillmälen eller rätt oväntade parallellersom "Patrick Bateman får mig ibland att tänka på Per T Ohlsson" (PerSvensson i Expressen) eller som Jan Aghed skrev i Sydsvenskan när han gick ipolemik med Kanal 5s Ronny Svensson: "En kameraåkning är en fråga om moral,och filmvetare av Ronny Batemans årgång och inriktning har antagligen aldrighört talas om den". Debatten handlade alltså till största delen om AmericanPsychos våldsamhet, våldsamhet, och slutligen, våldsamhet. Själv hade jagprecis börjat på gymnasiet och den råa och sakliga kylan gjorde migförtjust, skräckslagen, förfasad, fascinerad och arg.
När Mary Harrons filmatisering nu går upp på biograferna är det första somslår mig att det brutala våldet är så gott som förlamat och inte längre ståri centrum av uppmärksamheten.
Filmen saknar det dissekerande, rått beräknande och minutiuöst redogörandespråk som förlagan gjorde sig känd genom, där Bateman tillåts att redovisasin morgontoalett lika noggrant och med exakt samma inlevelse som de kyligalustmorden. I filmen är Patrick Batemans fritidssysselsättning inte längrepåträngande utan har blivit till kuriosa: en slapp sysselsättning och ettnästan nördigt tidsfördriv. Ett ologiskt och irrationellt sätt att skapasammanhang, närvaro, nerv och en form av makaber kontakt i hans annarsskugglika värld flankerad av Wall Street och balla innerestauranger. PatrickBateman upplevs inte som det påträngande hot jag lärde känna honom som, MaryHarron har destillerat sin förlaga och förhöjt honom till lika delar fallenhjälte, spetsig satir och självgod, korkad tönt. Det är inte kylan som lyserigenom, som i bokens fruktansvärda scen när Patrick Bateman kör en kniv iögat på en uteliggare, omsorgsfullt och tillräckligt långt in för att inteta livet av honom. Det är snarare det flärdfulla, det förvirrat hjälplösaoch det totala avsaknandet av en egen identitet som är slående när MrBateman rättar till sin skjortkrage efter uträttat värv och går vidare längsmed den mörka bakgatan. Inte ens när han kommer med sina kärleksförklaringartill Huey Lewis and the News, Genesis eller Whitney Houston känns hantrovärdig. Han verkar bara än mer som ett utsnitt av välmejslade, tommaåsikter som är klädsamt passionerade.
Som till exempel i de absurt patetiska knullscenerna när Patrick Bateman,storkonsumenten av hårdporr, anstränger sig och drar hem två luder. De sättspå framför spegeln samtidigt som de vinkar mot kameran och Bateman spännersina biceps i en segergest. Det är kanske just här som styrkan i MaryHarrons American Psycho ligger. Hon har verkligen lyckats fånga det ömkligaoch fåfängt konstruerade försöket att skapa en exklusivitet, någotkittlande, en erövring, en maktposition, en status och ett liv. Hon har, somi I shot Andy Warhol, tagit fasta på det tidstypiska och ger oss en film somkänns lika lättviktig som talande om sin dåtida samtid som Noll att förlora.Så här i efterhand är det åtminstone lätt för mig att dra paralleller från80-talets materialistiska yuppiefascism till det samhälle som i dag hållerpå att ta form i Sverige.
Det är bara en sak som stör: det känns som om regissören inte riktigt harbestämt sig. I filmens inledande scener arbetar Mary Harron för att ge ossföreställningar om att vi ska få se en psykologisk thriller med ett snettleende: hon arbetar med stämningsskapande voice-over och med John Calespärlande och rysligt vackra musik. Men efter ett tag känns det nästanlättare att referera scenarion och Christian Bales spelstil tillsitcom-världen. Och det kanske är så att det är där som Patrick Batemanegentligen hör hemma. Jag hade väntat mig att en intelligent regissör somMary Harron hade spetsat till sitt material än mer och fokuserat sinakrafter på att verkligen beröra oss med den fåfänga intigheten. Annars ärdet meningslöst att över huvud taget göra en filmatisering av AmericanPsycho. Om det nu inte vore så att jag är fullkomligt övertygad om att detinte bara är Per T Ohlsson och Ronny Svensson som har en liten Bateman imagen.[p](Premiär 26 maj)
Skådespelare:
Regi:
