Detta var filmen som alla pratade om vid årets filmkalas i Cannes, och fler än Almodóvar själv blev nog både överraskade och besvikna över att han fick nöja sig med priset för bästa regissör i stället för den eftertraktade Guldpalmen. [I]Allt om min mamma[/I] är kanske den spanske regissörens hittills bästa film, men framför allt är den det främsta filmexemplet på år och dag av vad de gamla grekerna på sin tid kallade katarsis, det vill säga en grundlig tvätt av själen. Filmen är en veritabel torped av känslor som fullständigt intar dig under sina knappa två timmar, för att lämna dig uttömd, utmattad och i ett tillstånd av total genomsköljning. Som naturen efter ett riktigt rejält oväder.
[I]Allt om min mamma[/I], vars titel syftar på den klassiska Bette Davis-rullen [I]Allt om Eva[/I], berättar historien om Manuela (Cecilia Roth som äkta tragedienne), som efter att hennes tonårige son Esteban dör i en bilolycka beger sig till Barcelona för att leta reda på sonens fader, den transsexuella Lola. I Barcelona hamnar hon snart i de kretsar av löst folk från icke-existerande socialgrupper som hon lämnade för arton år sedan, gravid med Esteban. I filmen har Almodóvar samlat ihop figurer från precis alla kategorier i samhällets utkanter (men inte en enda man) och låtit dem råka ut för alla upptänkliga sorger och glädjeämnen. Utöver knarkare, langare, horor och transsexuella träffar vi en hiv-smittad nunna (Penélope Cruz), en lesbisk teaterdiva (Almodóvar-älsklingen Marisa Paredes) och, inte minst, en mamma. Och Almodóvars empati med sina gestalter är osvikligt lojal. Kanske är det därför hans filmer blir så starka. Man vet från första rutan att detta är en historia som någon har tyckt var väldigt viktig att berätta, och det är allför sällan man har ynnesten att känna så. Trots karaktärernas alla fel och brister, de må skrika, svära, svika och slåss, förstår vi dem och vad mer - vi tycker om dem.
Almodóvar har med envis och beundransvärd konsekvens klamrat sig fast vid sina humanistiska, humoristiska, färgstarka och känslostormande melodramer sedan tiden som förgrundsfigur i la Movida. Han har vid det här laget finslipat sin förmåga att krama varje droppe ur varje ögonblick. Som vanligt spar Almodóvar lika lite på ögonfägnad som på passion; [I]Allt om min mamma[/I] är ett fyrverkeri i starka, svepande färgskalor. Man kanske kan säga att han har mognat, men inte i ordets tråkiga betydelse utan i det att hans engagemang har djupnat, hans passion fått en fastare grund att stå på och hans karaktärer getts fler dimensioner utan att för den skull bli mindre galna. Så du kan lugnt släppa allt och ge dig hän. Du är i trygga händer.
Todo sobre mi madre
Skådespelare:
Regi:
