Alien återuppstår

Jag gick fortfarande i gymnasiet när Alien uppenbarade sitt avlånga anlete för första gången, men minns ännu tjejen bakom mig som, när hon vid filmens sista akt insåg att monstret trots allt fortfarande var vid liv, utbrast: Jag haaatar den här filmen! Liknande känslor av skräck har de senare filmerna, av olika anledningar, inte alstrat men faktum är att de alla har hållit hög kvalitet. Vilket bara det är ett smärre mirakel. Förklaringen hittas delvis i att de alla har attackerat rymden från olika plattformar. Ettan var rymdskräck, tvåan teknologisk action, trean dystopisk thriller och nu då fyran, som i franske Jeunets händer har blivit något av en DNA-opera. Jeunet, som med Marc Caro skapade egna naturlagar i filmerna Delikatessen och De förlorade barnens stad, har tagit med sig fotografen från nämnda filmer (och Seven), Darius Khondji, och tillsammans gör de en voluminös rymdanrättning som inledningsvis är mer än eggande. Sigourney Weavers Kapten Ripley har med hjälp av extremt avancerade kloningsexperiment återuppväckts från de döda. Detta inte som ett tack för gammal god tjänst utan för att försvarets forskare vill åt den alien som bosatte sig i Ripleys bröst i samband med hennes död för 200 år sedan. Den geniala planen går ut på att skapa nya monster, med lite fredligare lynnen, och sedan tämja dem. Och snart börjar även detta rymdskepps väggar att spraylackas med blod. Jag är klart kluven. Inledningen är som sagt suggestiv i intrigpremisser, bild och scenografi, och den påföljande knappt timmeslånga jakten är varken mer eller mindre än vad man kan begära i genren. Logiken är stundtals noll men det är slutbataljerna som med sin, möjligtvis medvetna, dråplighet är mest störande. Plötsligt är avsändaren mycket tydlig, all den sorgsenhet och den puckelryggiga mänsklighet som kännetecknar varelserna och stämningarna i Jeunet/Caros filmer gör sig här plötsligt gällande med kraft. Detta tillför alldeles säkert mycket till en saga, men här tar det till stor del udden av något som genom historiens arv borde vara en peripeti på fyra filmers monsterjakt. Som en mycket fysisk påminnelse om att vi inte bör schackra för mycket med våra gener är det däremot alldeles lysande.Gratis uppslag till en B-uppsats i filmvetenskap: den som vill tolka Alien-filmerna som de ultimata feministfilmerna har öppet mål. Männen är med få undantag alltid idioter eller amoraliska strebrar, kvinnan (Ripley), däremot, är en modern självgående individ som inte bara kan ta vara på sig själv utan även alla andra. Den stora fienden är naturligtvis urmodern som är skrämmande nöjd i en tillvaro som bara går ut på att lägga ägg.