Ridley Scott och hans team har tydligen sorterat och påtat med ett hundratal tunnor film i en källare i London till ny-releasen av en av skräckfilmens mest givna klassiker. Men det är inte så mycket de tolv tillförda minuterna av [I]Alien[/I] som är grejen här. Det rör sig ändå främst om en lite luftigare, mer polerad klippning och en ny scen framåt slutet som man både kan ha och mista. Det som gör det här till en ovanligt angelägen director´s cut är istället hur det låter. Jag brukar inte vara någon sucker för tekniksläpp, men när man nu varsamt polerat upp varje hjärtslag, varje droppande, varje väsande rymdslemsljud, blir det så mycket tydligare vilken fantastisk ljudfilm det här är. Inte minst när det är ekande tyst. Få filmer har bättre fångat hur det låter när skrämda människokroppar blir sambo med infiltratörer från en främmande genbank.
Ett av snilledragen i [I]Alien[/I] är just hur man i alla filmens delar skapat ett oroande avstånd mellan människa och gäst. Medan rymdskeppet Nostromo, den mänskliga miljön, till stora delar bygger på produktionsdesignern Ron Cobbs teckningar, anlitade man den schweiziske surrealisten H R Giger för de köttiga rymdgästerna. Resultatet blir att man inte behöver förlita sig särskilt mycket på splattriga pay off-scener, utan lugnt kan bygga upp ett tyst och minimalistiskt krig mellan två olika världar.
Därmed såklart inte sagt att det saknas avgörande scener. Förutom den sönderparodierade scenen när John Hurts thorax går i bitar, är det till exempel fortfarande otroligt läskigt när en annalkande alien i en tunnel representeras av en torftigt blinkande boll på en datorskärm, och man sedan bara får se en snabb flash innan fienden öppnar sina käftar.
Det behöver inte vara mer. [I]Alien[/I] bygger mer på Hitchock-suspense och solitt stämningsbyggande än på de vintageskräckisar som ekar i kulisserna. Två år efter [I]Star Wars[/I] och ett år före [I]Rymdimperiet slår tillbaka[/I] får det betraktas som ett ganska radikalt grepp.Alien - Director´s Cut
Skådespelare:
Regi:
