Albert Nobbs arbetar som betjänt på en mindre men högklassigt hotell i Dublin, han är strävsam, arbetsam och har en mycket, MYCKET stram uppsyn. Filmens twist är bara att Mr. Nobbs egentligen är en kvinna som i desperation över de nackdelar hennes kön medfört helt enkelt valt att förklä sig till man.
Filmen utspelar sig under 1800-talet och det skitiga och fattiga Dublin, där illvilliga sjukdomar och skoningslösa arbetsgivare ständigt lurar runt hörnet, känns väldigt mycket Yeats och Hardy. Många människor passerar genom hotellet och ibland blir Albert Nobbs en ensemblefilm i stil med Robert Altmans Gosford Park. Lite för ofta låter man dock kameran nonchalera de många excentriska besökarna för att istället fokusera på den mycket okarismatiske Nobbs, som i sin bortkomna och autistiska existens påminner om en blandning mellan Michael Jackson och Peter Sellers Mr. Chance.
Den historiska skildringen av kön och identitet är intressant, men historien i sig är för svag och platt – utöver Mr. Nobbs livsöde skildras en stereotyp kärleksrelation mellan en grovhuggen suput och en blek skör husa. I denna klichéartade dysterhet skulle man helst vilja se mer av andra karaktärer, som den dekadente Viscount Russel med entourage (Jonathan Rhys Meyers). I en viktig scen kallar den alkoholiserade doktorn och stamgästen Holloran Mr. Nobbs liv för dystert, vilket också gäller för filmen, som mer än någonting annat är blek.
