Bob har rymt från fängelset där han suttit i fyra år för ett brott som Ruth, hans flickvän – och mamman till hans dotter, jämngammal med straffet – begick. Efter att ha vandrat i vildmarken och liftat med skräckslagna bilister i några dagar söker han upp en vän, en barägare, som frågar honom hur han bar sig åt. Bob berättar med stor dramaturgisk precision om hur han helt enkelt bara gick ut genom dörren efter att ha sagt åt en av vakterna att hans familj behöver honom. Vännen svarar, skeptiskt: på nyheterna sa de att du hoppade från en lastbil.
Den självmedvetenheten inför fiktionen sätter fingret på något med A Texas Love Story, som jag lätt skulle kunna tycka var lite löjlig om jag vore på det humöret. Alltihopa är ganska klyschigt, Texasdialekten lite för bred, våldet lite för snyggt, men det är också så uppenbart en saga. Det blir å andra sidan lite ytligt. Jag kan önska att man hade behållit den märkliga originaltiteln Ain’t Them Bodies Saints, för Bobs och Ruths kärlekshistoria är med några få undantag helt befriad från kemi. A Texas Love Story saknar liksom täckning för sin svulstighet.
