Billy Moore är en exilbrittisk drogmissbrukande boxare i Thailand. Han knockar sig fram rastlöst genom en tillvaro som kantas av arrangerade slagsmål, silar och fyllor. Men en dag verkar turen ta slut. Myndigheterna stormar hans lya och slänger honom i finkan.
Det har alltid florerat fantasier om fängelsemiljöer. Brutala och spekulativa som i Midnight express. Erotiska och skruvade som i kultförfattaren Jean Genets Tjuven dagbok. A prayer before dawn hamnar någonstans mellan en spekulativ käftsmäll och en sensuell saga om kroppar. Det akut fysiska intrycket förstärks av att filmen knappt innehåller någon dialog. Saker pågår i stället på ytan. Muskulösa kroppar, sex, uppfläkta ögonbryn, blodiga uppkastningar. Människor kommunicerar genom att vidröra varandra, minutiösa muskelspasmer i ögonvrån, käftsmällar.
Joe Cole är ett briljant, blodigt muskelknippe filmen igenom. Han har få repliker och de han har är lakoniska. Men han lyckas kommunicera desperation, rädsla och längtan genom sitt febrigt undertryckta spel.
Mitt i allt träck och blod är det likväl något som fattas. Ja, A prayer before dawn är en gripande, svettig skildring av mänsklighetens förmåga att övervinna även de mest desperata lägen. Den är skickligt regisserad och välspelad, men dess evinnerliga fokus på att låta de undertryckta känslorna förbli undertryckta, den antydda bakgrunden förbli antydd och Billy Moores gåtfulla inre fortsätta vara höljt i dunkel gör att filmens knappa två timmar känns långsamma. Här finns det risk för klocksneglande…
Blodiga spyor. Krossade ögonbryn. Våldtäkter, drogmissbruk, självmordsförsök. A prayer before dawn är sammanfattningsvis en kompromisslös, men något långdragen, rundtur genom helvetet. Känsliga tittare varnas.
