Spanjoren Fernando León de Aranoa gör sin engelskspråkiga debut med en utflykt till Balkan och det krigshärjade årtionde som följde på upplösandet av Jugoslavien – även om steniga, spanska slätter fått dubblera för obestämd landsbygd. Likt tidigare filmiska besök från väst, såsom Harrison’s Flowers eller Behind Enemy Lines, närmar vi oss genom outsiderns ögon. Men istället för att låta amerikanska krigskorrespondenter eller militärer irra bort sig i krigszonerna förlitar sig A Perfect Day på biståndsarbetares idoga arbete under stridigheternas nedtrappning.
Vi följer en långt ifrån perfekt dag, vars umbäranden innefattar att fiska upp ett stinkande kadaver ur en brunn innan det kontaminerar dricksvattnet. Något som hade varit en enkel sak om inte repet brustit. Att få tag på ett nytt visar sig lättare sagt än gjort, speciellt när gruppsämjan ansträngs ytterligare av gammalt kärleksgroll mellan ledargestalten Mambrú (Benicio Del Toro) och Katya (Olga Kurylenko) som just anlänt för att utvärdera arbetet.
Männen är härdade, förlupna cowboys som kringgår de manualer och regelverk deras kvinnliga kollegor håller hårt i. Erfarenhet är allt. Mellan Tim Robbins gapiga B och Mélanie Thierrys blåögda Sophie existerar ingen gråskala. Men hårdhudad cynism och nybörjarens sentimentala reaktioner förenas av goda intentioner. De ser och handlar bäst de kan, till skillnad från de fredsbevarande FN-styrkorna. Problemet är bara att om biståndsarbetarna framtonas som binära nidbilder i ett mindre lyckat försök att gifta komedi och tragedi kunde de jordnära krigsoffren varit utskurna från Arlas yoghurttetror – endimensionella, rustika och solbrända.
Filmens ironiska titel sätter ribban för den galghumor med vilken framförallt B söker gardera sig mot krigets fasor. Men istället alieneras jag av ansträngd dialog, svajig tonträff och Robbins sporadiska överspel, varpå det blir svårt att engagera sig i gruppens irrfärder mellan krigets absurdism och många moment 22. Då låter jag mig hellre distraheras av de vackra omgivningarna.
