Låt oss klargöra en sak från första början: John Travolta är inte, och har aldrig någonsin varit, en aktör av stora proportioner annat än de rent kroppsliga. Inte ens i [I]Pulp Fiction [/I]var han något annat än den där plufsiga pajasen från [I]Titta han snackar [/I]och svåra uppföljaren [I]Titta vem som snackar nu[/I], men som råkat hamna på samma efterfest som QT. Samma situation upprepades inför rollen som Terl i magiska L Ron Hubbard-scifin [I]Battlefield Earth [/I]- Travolta råkade bara vara rätt scientolog med rätt sorts bisarra tingestar som hängde ner från öronen vid exakt rätt tillfälle. Jag har full förståelse för att Travolta smickras av att spela den alkade före detta litteraturprofessorn Bobby Long. Sååå against type. Efter att de senaste tio åren mer än en gång fått upprepa sitt Vincent Vegande med obligatorisk mer eller mindre framkrystad dansscen, måste det kännas befriande på något sätt att få dricka starköl ur papperspåse och riva loss bluesdängor på verandan till sitt hus i New Orleans med ett rörelsemönster som mest påminner om Ozzy under en av sina bättre stunder. Det är till den kåken Scarlett Johanssons Pursy anländer från Florida när hennes ömma moder plockat ner skylten. Döm om Pursys förvåning när huset inte är övergivet utan alltså huseras av mosige Bobby Long och dennes protégé med författarambitioner, Lawson Pines, spelad av utmärkte Gabriel Macht (som en Brad Renfro utan att Larry Clark varit där och pillat). Ett så kallat triangeldrama tornar upp sig bland ständiga reciteranden av TS Eliot, George Sand och Dylan Thomas. Men man slarvar helt bort spänningen som växer fram mellan Pursy och Lawson. Istället tjabbar Bobby med Pursy om än det ena, än det andra på ett [I]kärlek börjar alltid med bråk[/I]-vis. Och jag frågar mig: Vad är grejen med Scarlett och mogna män? Robert Redford, Bill Murray, Billy Bob Thornton, Colin Firth - och nu Tony Manero. Kan vi vänta oss ett hett möte med Paul Newman inom en snar framtid? Scarlett nominerades till en Golden Globe för rollen som Pursy och hon är verkligen duktig på att spela så där lätt uttråkad. När det spekuleras i vem av männen i kretsen kring mamman som kan tänkas vara Pursys far verkar hon egentligen inte bry sig så där tokmycket. Det förklarar väl också det orimliga i att hon först efter åtskillig tid i huset får ändan ur och kikar i de där lådorna bredvid sängen som innehåller mycket personliga brevkorrespondenser. Sa jag att vi får se Bobby Long dansa?Skådespelare:
Regi:
