Det började en sommarmorgon i New York 1958 då art directorn på Esquire Magazine, Art Kane, till mångas förvåning lyckades samla den största delen av den amerikanska jazzeliten på ett och samma foto. Thelonius Monk var där, så även Dizzy Gillespie, Lester Young samt 50 andra mer eller mindre namnkunninga musiker. Fotot blev världskänt, åtminstone i musikerkretsar, och gav 1994 upphov till denna film som slutligen och till alla jazz-freaks glädje, kan tänka, har nått Sverige. Filmmakaren Jean Bach gör, med hjälp av journalfilmer och intervjuer med några av dem som var på plats, små utflykter från fotot och skapar så en [I]mycket[/I] hyllande bild av en svunnen tid. Grundidén är intressant men Bach tappar definitivt taget om mitt engagemang när jag inser att filmen inte kommer att passera stadiet där ett otal jazz-personligheten lovprisar varandra i en evig cirkel av beröm och nostalgi. När superlativen står som spön i backen och när självsmeket är som idogast, känns det ungefär som om att sitta nykter i ett hörn på en blöt nostalgikväll på Stampen i Stockholm. Det skall dock erkännas att denna recension hade haft en helt annan karaktär om filmen hade byggt på ett foto taget en sommar under tidigt 70-tal där Bowie, Richards, Jagger, Lennon, Lynott, Reed, Young och alla de andra hade figurerat.
A Great Day In Harlem
Skådespelare:
Regi:
