Senast bioaktuell med den sparsmakade [I]Under sanden[/I], visar nu François Ozon i [I]8 kvinnor[/I] upp lite mer av sin skruvade, kitschiga och ultrabögiga sida. Ensemblen består enbart av kvinnor, varav typ hälften skulle passa som stoff i en avhandling om bögars fascination för kvinnliga divor. Skådespelerskor som Fanny Ardant, Isabelle Huppert och Emmanuelle Béart i paranta fodral, och med omfångsrika filmografier som det refereras till på olika sätt i filmen (ett exempel ur högen är det faktum att Catherine Deneuve och Danielle Darrieux spelade mor och dotter på film redan i [I]Flickorna i Rochefort[/I] 1967).
Lägg därtill en teatral iscensättning där överspel verkar ha uppmuntrats, och att den gode Ozon valt ut några av sina favorithits från förr, och låter var och en av skådespelerskorna framföra sångnummer med lite tafatt koreografi.
Spelplatsen är en insnöad villa, i huset finns åtta kvinnor och en död man - en whodunnit där var och en av karaktärerna sitter inne med hemligheter som i sig skulle räcka till en egen film. Eller två. Trots det är första tredjedelen av filmen en dramaturgisk mardröm, där storyn nätt och jämnt håller styrfart. I jakten på mördaren bekänner dock kvinnorna en efter en sina hemligheter - nästan vällustigt berättar de om giftmord, incest, otrohet och muffdykning. För att nämna några exempel.
Fixeringen och fascinationen inför de starka kvinnorna påminner en hel del om Almodóvarfilmer från förr, men hysterin släpps aldrig fram utan hålls på plats bakom en strikt och tillknäppt högborgerlig fasad - förutom Isabelle Hupperts hysteriska ungmö som å andra sidan håller farsnivå i sina utspel. En annan skillnad är förstås också att Almodóvar alltid hyser en stark kärlek till sina rollfigurer, Ozon är däremot en kall fisk som har närmre till intellektualiserande och distans än värme och närhet. En egenskap som både är hans styrka och svaghet.
För [I]8 kvinnor[/I] är inte likt något annat på repertoaren. Det är en svettig oldschoolbögdröm dold bakom smart och kylig kitsch. En melodram där de enkla schlagerrefrängerna döljer en intensiv och patetisk känslosamhet, om man uttyder dem rätt. När sista sångens text "Det finns ingen lycklig kärlek" får avsluta kvinnornas dramatiska dygn lurar Ozon ändå ingen med sin låtsade känslokyla. Vi anar att han nog gråtit sig till sömns till den sången ett antal gånger.
Skådespelare:
Regi:
