300: Rise of an Empire går på bio just nu eftersom föregångaren 300 (2006) på bara några år blivit en älskad actionklassiker. Kombinationen av Frank Millers stilrena serieförlaga, Zack Snyders hyfsat kreativa inställning till våld och de 300 spartanernas dödsföraktande kamp mot en uppsjö olika elitförband och förskräckliga humanoider gjorde filmen till ett efterlängtat svärdshugg i mellangärdet och återuppfann splattergenren. Denna uppföljare saknar tyvärr både en millersk förlaga, Zack Snyders (som enbart producerat och deltagit i manusarbetet) ambitionsnivå och spartaner. Istället får vi följa ett gäng atenare som parallellt med spartanernas krig mot den persiska härskaren Xrexes (har man ett namn som börjar på X kan man inte vara annat än kallblodig och ond) utkämpar slag efter slag mot den persiska härskarens flotta, manövrerad av Eva Greens iskalla kommendör.
I 300 fanns hela tiden en känsla, som givetvis inte stämde men ändå, om att allt faktiskt skulle kunna ha hänt. Krigarna var ju ändå bara krigare, om än med slipade tänder och stympade kroppsdelar, i Rise of an Empire tappar man dock konceptet rätt snabbt när pansarbåtar som hör hemma någonstans i det sena 1800-talet dyker upp sådär 1000 år f.kr. Den neofascistoida synen på krig och våld, död och manlighet når också ett nytt bottennapp och uttalas med om möjligt ännu lite mindre självdistans. Räcker inte det för en döskalle slänger Green och Suillivan Stapleton in en av de sämre sexscener som filmmediet skådat.