2 nätter till morgon är en stundvis sömnig film som fångar det kluvna i att inte riktigt veta vilken del av familj och jobb som passar bäst in i livspusslet. Det är lite melankoli, romans, blickar och stånk, men ingen kavalkad i någon av dem. Den där ingrediensen som kärlek uppstår av finns heller inte riktigt.
Caroline (Marie-Josée Croze) är reserverad och fast i en relation som står fullständigt stilla. Jaakko (Mikko Nouisainen) är varm men obetänksam, samtidigt väl medveten om att han inom kort kan gå från att vara en framgångsrik musiker till ungefär lika avdankad som gårdagens havremjölk. Han är i vilket fall som helst inte sen med att använda det som en ursäkt till att han aldrig hinner träffa sin dotter.
Mikko Kuparinens nya film blir inte mycket bättre än den trailer som utlovar att två främlingar i en främmande stad är lika med att vad som helst kan hända. Nå? De möts på ett hotell i Vilnius. En blick. En till. Mer än så behövs inte alltid. De blir helsålda på varandra men dagen därpå får Caroline syn på sitt ragg i dagsljuset och skyndar sig därifrån. Eller som Hwang Sok-yong skriver i Den gamla trädgården: ”Kunde vi inte få vara lite banala för en gångs skull? Imorgon går solen upp igen och då bleknar all belysning och utsmyckning.”
Förlåt. Sidospår. Men vad händer? De ses aldrig mer. Ah. Trist. Skoja. En vulkan givetvis. Ja, ni hör ju. Slumpen eller ödet, vem bryr sig, i sinom tid är de återförenade. Caroline får kalla fötter igen.
Sådär håller det på. Historien är lite för tunn, men Mikko Nousiainen och Marie-Josée Croze imponerar trots omständigheterna.
