Samtliga i sällskapet drar en lättnadens suck efter visningen av 10 Cloverfield Lane – den var nämligen klart sevärd, till skillnad från den första Cloverfield:en i franchisen. I denna nya, fristående konstellation har man övergett found footage-debaclet och dude:ismen till förmån för klaustrofobi och Stockholmssyndromet. Resultatet är som att Room skakar hand med spelserien Fallout. Trångt, postapokalyptiskt och läskigt.
Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp i en bunker efter en bilolycka, fastkedjad i väggen med sin självutnämnde räddare Howard (John Goodman) inbullrandes kort därefter med kryckor och en bricka mat i högsta hugg. Enligt Howard har apokalypsen i form av någon slags radioaktiv attack slagit ned i deras del av världen och utplånat allt liv samt lämnat allt utanför bunkern obeboeligt och livsfarligt. Ryssen? Marsianer? Howard har sina teorier och lyckas sakteligen med olika medel övertala Michelle om världens öde... en stund. I bunkern bor också Emmet (John Gallagher Jr) som från början är övertygad om tillståndet utomhus, men allteftersom han och Michelle upptäcker oegentligheter med Howard och hans historia börjar de konspirera kring huruvida Howard verkligen bara är en lite knäpp men välvillig survivalist som har räddat deras liv.
10 Cloverfield Lane bjuder på pirrig, oförutsägbar bunkerklaustrofobi. Ömsom är man övertygad om Howards onda intentioner, ömsom tycker man att han verkar ganska hyvens trots sina egenheter. Från början till ungefär de sista 20 minuterna är det hela en stabil thrillerupplevelse. Därifrån till eftertexterna tappar filmen dock momentum och övergår till någonting som påminner mer om den första Cloverfield, vilket tyvärr inte är en bra sak i sammanhanget.
Trots det något tappade slutet är 10 Cloverfield Lane i sig dock en spännande upplevelse och i jämförelse med sin föregångare ett rent mästerverk som håller intresset för nästkommande franchiseutbyggnad levande. Castingen av John Goodman på förarplats är snillrik, Mary Elizabeth Winstead och John Gallagher Jr kommer inte heller långt därefter insatsmässigt. Det är nagelbiteri med en tendens att skriva åskådaren på näsan ibland, men inte desto mindre medryckande för det. I alla fall i 83 minuter av 103.
