Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
2012 blev ett år präglat av konsten. Makode Linde bakade in sig i en svart kvinnotårta och lät sig könsstympas av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i ett konstverk som smakade både unken postkolonialism och smaskig marsipan. För att inte tala om Hanna Widerstedts Heart of Darkness-resa genom Kungarna i Tylösand-land som urartade i att hon förlovade sig med Jockiboi. Allt för konsten. Även om hennes nästa konstprojekt Project X, destination utomlands snarare låter som en dokusåpa med Färjan-Håkan.
För en lekman kan det verka som om konstprojekt används som en sista desperat ursäkt för att ta sig ur en ohållbar situation; ”Det kanske ser ut som om jag ligger med din flickvän och filmar det, men... Videoinstallation!”. Men det Makode och Widerstedt visar är att performancekonsten är den enda sanna konsten vi har kvar. Det är konst som du kan ifrågasätta men aldrig köpslå med. Ett annat exempel på det är Marina Abramovis performance-konstverk The Artist is Present. Verket går ut på att Marina sitter på en stol under flera timmars tid och har oavbruten ögonkontakt med personen som slår sig ned på stolen mittemot. Eftersom hon av konstnärliga skäl vägrade att resa på sig lät hon slöjda en inbyggd potta i sin stol. Performancekonsten är den enda konstformen där utövaren fortfarande är naken, ofta bokstavligen, och självuppoffrande på gränsen till självutplånande. Självutplånande på ett sätt som målarkonsten inte varit sedan Vincent van Gogh vaskade sitt öra.
Men ingen av dem kommer i närheten av årets i särklass största konsthändelse. 2012 var nämligen året då Sverigedemokraterna slutligen kom ut – som performancekonstnärer. När Hanna Widerstedt tryckte på eject efter tio månader av skandalbloggeri (läs: skriva att hon inte ligger med fula killar) hade SD:s konstprojekt pågått i det fördolda sedan 1988. Men när SDU skrev en debattartikel i DN, i samband med att Erik Almqvist gjort stan, kunde ingen missa samtidssatiren. På bilden står SDU-barnen Gustav Kasselstrand och William Hahne och håller om varandra – no homo. Men det hela hade lika gärna kunnat vara en renässanstavla: de två blonda männen står nysnaggade med pikétröjor framför en faluröd stuga som blottar vita knutar. Det enda sättet att göra bilden mer ironisk vore om de red in på varsin dalahäst. I ljuset av de SD-incidenter som ockuperat vinterns löpsedlar ser det ut som om partiet inte orkar hålla uppe fasaden längre. Särskilt när de inleder ett pressmeddelande så här: ”Vi är inte rasister men... vi är ganska säkra på att en babbe snodde Lars Isovaaras favvoryggsäck.” Kanske är det dags att outa partiet som Konstfack-examensarbetet som spårade ur.
För ett otränat öga framstår SD antagligen som ett helt vanligt rasistiskt parti. Men i själva verket är det ett enormt hängivet konstnärskollektiv som stays in character på ett sätt som inte ens Daniel Day-Lewis vågar drömma om. Så när Jimmie struttar in på riksmötet iklädd folkdräkt, tänk på att det är ett konst-projekt. När Isovaara spottar en riksdagsvakt i ansiktet: konstprojekt. När Almqvist kallar en tjej hora: fortfarande konst. Det här är förstås inget de njuter av. Men som stora konstnärer offrar de allt för konsten.
Jimmy Håkansson är frilansjournalist och Nöjesguidens tv-redaktör.
