MCA/Universal

Common

[I]Be[/I] är skivan som ska ta allas favoritryggsäck Common tillbaka från flummet och åter till RIKTIG hiphop. Hur mycket man än kan fnissa åt och ogilla det i teorin (om du ändå har stickad mössa är det väl lika bra att sluka frijazzmyten helt), så är det här ändå en skiva nästan helt producerad av Kanye West (två sp

Genius

Inledningsvis berättar en liten kille, ackompanjerad av kotomusik, om [I]The Legend of the Liquid Sword[/I]. Självrefererandet tas till nya höjder. Berättarstilen känns förstås genast igen från hans andra skiva [I]Liquid Swords[/I]. Nu får vi istället höra sagan om färjorna till Staten Island där kusinerna, och senare rapstjärnorna Genius, Ol' Dirty Bastard och RZA brukade tävla i att rimma. L

Blackalicious

Det är lite över två år sedan förra albumet [I]Nia[/I], och Blackalicious (nej, namnet har inget med Destiny's Child att göra) introducerade hiphop som öronmassage i fullängdsformat. Skillnaden mellan den skivan och [I]Blazing Arrow[/I] är framförallt att förväntingarna på [I]Nia[/I] trissades upp av EP:n [I]A2G[/I] och

Roland Gift

Roland Gift? Skivbolaget är inte helt säkra på att du kommer att le igenkännande när du hör det namnet. Därför skriver de tvärs över skivomslaget att han är rösten från Fine Young Cannibals, och hoppas att det ska räcka för att få folk att minnas. Det var ju ett tag sedan det bandet låg på några topplistor, och det var lika länge sedan Roland Gift hade filmroller i Sammy and Rosie Get Laid

Michael McDonald

Så nära, men ändå så långt borta. Blue-eyed soul-männen har alltid haft det problemet, de parkerar i det jobbigaste Toto-landet oftare än de släpper ifrån sig de perfekta soul-balladerna. Vi vet ju att de kan. Boz Scaggs har gjort det, Bobby Caldwell med och Doobie Brothers före detta leadsångare, Michael McDonald, medverkade förra året på Darwin Hobbs gospelbomb [I]Everyday[/I]. Den var skriven a

Since

Första gången jag hörde Richard Buckners [I]Devotion & Doubt[/I] var jag för otålig -- och gav aldrig albumets extrema lågmäldhet tillräckligt många chanser, utan gav bort den med en knippe andra ratade recensionsalbum till en bekant. I dag, sedan jag insett vad jag missade och köpt den en andra gång, tillsammans med ha

Da Joint

Melkysedeck är egentligen syskonen Melky & Sedeck. Inspirationen till deras musik kommer från de små sakerna i livet, allt det där som härjar i periferin och som vi alla kan relatera till. Det spelar ingen roll om du hört, säg, Milli Vanillis [I]Girl I'm Gonna Miss You,[/I] från en bilradio när du spottat och gnuggat på rutor i heta trafikstockningar från Lincoln Tunnel eller om du hört den eka fr

Mary

Oj, oj, oj. Den damen kan sjunga. Aretha, alltså. När hon dyker upp i [I]Don't Waste Your Time[/I] och börjar ge vår Mary ett och annat råd om hur hon ska ta sig igenom kärlekens förrädiska, evigt lockande labyrint då lyssnar man plötsligt med en ny uppmärksamhet. Och när hon häver upp ett "sister, girl. sister, girl. i

Chris Knight

Och på tal om Steve Earle...det finns låtar på Kentucky-killen Chris Knights debut som fungerar som en tidsmaskin tillbaka till första gången jag hörde [I]Guitar Town[/I] och när albumet nu fått svensk distribution är det mycket lätt att rekommendera ett köp. Han har fortfarande en bit kvar till en tydlig egen profil men som hantverk är det strålande; mer hillbilly än Buddy Miller, mer romantiskt

Love In Stereo

Efter att hittills ha buntats ihop med D´Angelo/Erykah Badu-gänget (som omsjälfull soulmusik skulle vara en ny genre) verkar det som att RahsaanPatterson är på väg att slippa den stämpeln i fortsättningen. Visserligen ärhan fortfarande stadigt på väg tillbaka till framtiden, men det blir alltmeruppenbart att han gräver