Oj, oj, oj. Den damen kan sjunga. Aretha, alltså. När hon dyker upp i [I]Don't Waste Your Time[/I] och börjar ge vår Mary ett och annat råd om hur hon ska ta sig igenom kärlekens förrädiska, evigt lockande labyrint då lyssnar man plötsligt med en ny uppmärksamhet. Och när hon häver upp ett "sister, girl. sister, girl. it's much deeper than what you're thinking" så råder det ingen som helst tvekan om att hon vet vad hon talar om. Det krävs inte särskilt många sekunder för att locka oss in dit, rakt in i hennes värld. Allra längst in.
Mary J Blige är inte riktigt i närheten av denna förmåga ännu, vare sig vad det gäller livserfarenhet eller övertygelseförmåga och artistisk närvaro. Men hon är på väg, verkligen på väg. Det här är en mycket bra platta, definitivt hennes bästa. Och säkert bara början på en ännu mer spännande karriär och musikalisk utveckling.
Att Blige inte har Franklins röstresurser behöver inte betyda något. Whitney Houston må ha ett magnifikt instrument i sin röst, som rör sig obehindrat över säkert sex-sju oktaver, men hennes musik är ändå oftast iskallt oengagerande, med själen gömd bakom en blank yta. Bliges styrka är precis den motsatta - hon ställer sig framför den polerade ytan. Inte utan rädslor och tvivel, men med en vilja att bli sedd. Och att bli det för den hon är, inte för den vi vill att hon ska vara. På ett ställe låter hon bakgrundskören sjunga "deep inside I wish that you could see me" och så svarar hon själv att "I'm just plain ol' Mary" och i det ögonblicket är hon tätt inpå Franklins intensitet och närvaro. Hon levererar sitt budskap med en sårbar röst som nästan spricker; naken och mättad med känsla. Och man bryr sig inte ett ögonblick om att denna vackra och magnifikt karismatiska souldiva, som dessutom sålt sådär tio miljoner exemplar av sin senaste studioplatta, vill att vi ska acceptera henne som "simpla gamla Mary". Man vill bara ta henne i sin famn. Du är OK, Mary.
Mary är den andra plattan efter brytningen med "Puffy" Combs, som "skapade" den Mary J Blige alla lärde sig älska eller hata, och ännu ett övertygande steg framåt i hennes strävan efter musikalisk självständighet och kontroll. Hon har visserligen använt sig av producenter som Lauryn Hill, Jam & Lewis, Babyface och Chucky Thompson, men den övergripande känslan är ändå att helheten är hennes och ingen annans. Samarbetet med de profilerade producenterna har gett variation, inte splittring. Låtmaterialet är dessutom sällsynt homogent och ändå mångskiktat; och minst hälften av låtarna har kvaliteter som tveklöst kommer att placera dem i topp på världens hitlistor. Och de kommer att hamna där inte för att Elton John och Eric Clapton lagt högst försumbara banaliteter till några av spåren utan enbart för att Blige så snyggt kombinerat läcker musik med så mycket naken känsla.
Och på tal om känslor. Dra inga växlar på att hon sjunger en högst sinnlig kärleksduett med sin förre älskare, K-Ci Hailey. Han gjorde sin sånginsats i Los Angeles, hon sin i New York. Hon visste precis vad hon var ute efter - hans röst, inget annat. Den här damen är på väg någon annanstans.Skivbolag:
Artist:
