Jag älskar Guy Ritchies dialogtunga kriminalkomedier som Snatch, men har ändå svårt med de våldsamma, homofoba, rasistiska svinen som befolkar Anders Thomas Jensens
manus i samma genre. Kanske det är för att de är danska?
Machobullshit är liksom mindre kul när det kombineras med
igenkänningshumor. Får man tycka att en svensk nekrofil misogynistisk seriemördare är rolig? Är jag rasist som garvar ihjäl mig åt Jensens juggemaffia? Är jag mindre rasistisk om jag också tycker att den systematiska förnedringen av maffiakusinen/elekt-rikern Vuk är direkt obehagligt?
[I]I Kina käkar dom hundar[/I] från 1999 hade åtminstone en ramberättelse om evig förtappelse, men den nya prequeln [I]Gamla män i nya bilar[/I] moraliserar över huvud taget inte.
Gammelgangstern Munken ligger döende på sjukhus och vill
träffa sin biologiske son. Munken är fadersfigur åt restaurangägarskurken Harald (Kim Bodnia med trött min som en besviken pappa) som tar sig an uppdraget att leta upp killen. Denne Ludvig (Torkel Petersson från [I]Jalla! Jalla![/I])sitter i
fängelse i Sverige, så Harald tar med sig sina egna efterföljare,
två unga kockar som egentligen vill lämna brottets bana, för vad
som kan vara den roligaste utbrytarkuppen i nordisk film. Senare
återvänder gänget till Danmark och utför en komplicerad serie
brott för att få råd till en illegal transplantation för Munken.
Genomförandet är professionellt, biljakter och explosioner mycket snyggare än i [I]I Kina...[/I]; jag skrattade högt många gånger. Problemet blir konflikten mellan innehåll och stil. Jensens manus glider iväg från [I]I Kina...[/I] - tokerierna mot hans andra stora hitfilm från samma år 1999, Dogme-dramat [I]Mifune[/I]. Bara en skvatt galen stålkvinna stannar hos dessa män, etablerar Jensen, mycket få får dessutom chansen eftersom de har direkt spastiska avtryckarfinger. Det bäddar för en intressant diskussion om en hotad mansroll och homosociala familjestrukturer. "Det finns söner som man får," säger Munken, "och söner som man väljer." Det kunde vara gripande om genren inte vore våldskomedi. Skådisarna gör ett bra jobb, Tomas Villum Jensen och Nikolai Lie Kaas som kockarna är mänskligast och roligast, eller så sympatiserar man automatiskt med dem för att de tar Vuks parti. Torkel Petersson får ingen bukt på Ludvigs splittrade karaktär, men det är inte hans fel. Jensens stora drama tynger ned komedin till ett mellanting som trots sina många kvalitéer inte riktigt levererar i någondera genren.
Skådespelare:
Regi:
