Till tjugotvå rader av drumlinetrummor drar Rodney Jerkins igång världens största r'n'b-grupps återtåg på scenen. Destiny's Childs comeback måste ljuda högt över klotet och första singeln [I]Lose My Breath[/I] gör just det och ingenting mer. Under gruppens sabbatsår släppte Kelly och Michelle varsin urusel soloskiva och Beyoncé ett något bättre bidrag till musikhistorien, men det alla pratade om v
Destiny's Child
Destiny's Child[I]Writing's on the Wall[/I] gjorde Destiny's Child till mer än bara världens största popstjärnor, fenomen är ett bättre ord. Beyoncé, Kelly och Michelle beskrivs numera nästan aldrig som sångerskor, det är "gudinnor" och "the sort of incandescent beauty that strikes you dumb" för hela slanten.
Vi lever i en tid där all popmusik förutom Shania Twain är producerad av Timbaland-fans och allting |
Writing's on the Wall
Det är Beyoncé som är stjärnan i Destiny's Child. Hon är kvartettens frontfigur, sångerska och den som håller ställningarna. Dessutom kan hon producera. Men Destiny's Child är även Kelly, LaTavia och LeToya, de är inte syskon men "som systrar", ingen är äldre än 18 men tillsammans har de redan gjort ett bra debutalbum,
Bills, Bills, BillsOm man skulle skapa sin världsbild efter de senaste månadernas r&b-singlar, skulle man nog inte välja att vara kille. Först dissade TLC mesiga grabbar i [I]No Scrubs[/I], sedan förklarade Whitney att hon klarade sig utan en otrogen skitstövel i [I]It's Not Right But It's Okay[/I] och nu följer Destiny's Child upp den iskalla [I]Get On The Bus[/I] med en låt om en kille som tror att han kan leva på |
