Antingen nöjer man sig med att Dream River är fantastisk. Att det är hans bästa skiva någonsin, vilket bara det säger massor, eller att den är ett lyckligt månggifte mellan Lambchops What Another Man Spills, Toni Holgerssons Sentimentalsjukhuset, Marvin Gayes Let's Get It On och Gil Scott-Herons I'm New Here.
Eller så är man mera svårflörtad, och vill förstå mer av vad som gör Dream River så oerhörd. Att Bill Callahan är ett textgeni är ju ett väletablerat faktum, men frågan är om han någonsin sjungit bättre texter än på Dream River. Redan i inledande The Sing konstaterar han ödmjukt att ” I’ve got limitations, like Marvin Gaye” efter att först ha sammanfattat sin kommunikation som ”The only words I said today was beer and thank you. Beer. Thank You. Beer. Thank you.” Så fortsätter det i ett omtumlande lyriskt flöde, med en komplimang till hans sovande partner rejält vassare än slentrianmässiga jag-ger-dig-min-morgon-metaforer - ”You looked like world wide armageddon while you slept” i Javelin Unlanding.
Men inte nog med det. Dream River är dessutom full av sånger som tillsammans är ännu lite bättre än någon skiva Bill Callahan gjort tidigare. Melodierna får ordentligt med utrymme både genom att de gärna får dra ut mot sex minuter och genom sin stillsamma och lågmälda groove med utsökta detaljer på tvärflöjt eller smakfull soulgitarr. Att Bill Callahan sjunger med en röst som gör saknaden efter Gil Scott-Heron så mycket lättare är den sedan den slutgiltiga byggsten som gör Dream River till ett att årtiondets bästa soulalbum. Saliggörande, helt enkelt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
