Nu får det va slut på det här jävla tjatet!

Kakan 14:39 25 Sep 2013

När en kritiserar och uppmärksammar problem (som jag gör), som sexism, rasism och homofobi blir den vanligaste responsen att en själv är problemet. Det är obekvämt med människor som ifrågasätter våra sjuka normer, för skrapar vi på ytan inser vi snabbt att världen är vidrig, och att vi måste göra något åt det. Det är fruktansvärt jobbigt för människor som alltid blundat för det.
En kan läsa vad en vill läsa. Ingenstans pratar jag om att alla smala är sjuka, eller att smala tjejer, eller tjocka för den delen är fula. Det handlar så lite om det. Eller det handlar ingenting om det.
 
Det är självklart provocerande för mig att bli bemött av människor som inte ser helheten, som inte vill se att det handlar om att plocka isär hur det sjuka kvinnoidealet ser ut, inte prata om kvinnors kroppar eller bedöma dom. 
Det är också löjeväckande provocerande att människor tror, och kanske hoppas på att grunden för min livslånga feministiska kamp handlar om avundsjuka... Att jag kämpar mot bla våld mot kvinnor, prostitution, sexistisk reklam, för att jag är avundsjuk. Inte för att jag vill förändra en vidrig värld eller tycker att kvinnor/hbtq-personer ska ha samma rättigheter som andra. Utan för att jag är avundsjuk. Tänk om hela min feministiska analys grundade sig på att jag var missnöjd med att jag var tjock.  Jag blev feminist när jag var tolv, det är alltså 20 år sen. På 20 goda år hade jag hunnit banta ner mig tror jag. Men min feminism bottnar inte i mig själv utan i alla kvinnors rättighet. 
Kritiken, eller "kritiken" att jag skulle vara avundsjuk är också ett facit av hur många ser på tjocka; att det inte är ett val, att vi själva inte tycker vi är vackra/coola/amazing och att andra absolut inte kan göra det. Tröttsamt och analytiskt jävligt tunt.
 
Att ta livet med en "nypa salt" har liksom aldrig varit min melodi. Människor som gör det verkar sakna riktning och vara rädda för diskussion och konfrontation. Och igen, diskussionen om Miss Skinny handlar inte om tjejer som är storlek 32 utan om idealen. Läs vad jag skriver i lugn och ro och sluta flippa ut. 
 
Miss Skinny förmedlar inte en ny norm utan förstärker bara den. Här handlar det inte om att erbjuda kläder för kvinnor i size zero, utan att normalisera den storleken, göra endast den storleken till vad som är vackert och allt det som INTE är size zero, till något fult och äckligt.
 
Kom igen, tror ni att ätstörningar är en biologisk gen som poppar upp då och då?! Våra sjuka ideal märks överallt, det gäller bara att känna igen dom och ifrågasätta dom. 
 
Sisterhood 4-life!
 

 

12 Visa kommentarer (12)

Fler blogginlägg från Kakan