Inte visste jag att hela min lördags kväll skulle dediceras till riot grrrls. Men varför inte. Var skulle vi vara idag utan Kathleen Hanna? Hon står självklart inte som ensam ansvarstagande för hela riot grrrl-scenens uppkomst eller tradition, men hon var en av upphovskvinnorna och skred till verket. Hon skrider fortfarande dessutom, i bandet Julie Ruin. Min kompis Lina, som också blev punkare i tidig ålder, skrev häromdagen på facebook till mig och tipsade om den här dokumentärfilmen: The Punk Singer, en film om just Kathleen Hanna.
Sen skrev hon; herrejisses ja gråter får gåshud å tänker va en hade gjort utan att denna kvinna dök upp i mitt liv.
Ja, vad fan hade vi gjort? Nu när jag tänker tillbaka på vilka musikaliska influenser som fanns under min tonår var det mest rap. Jag hamnade i rappen naturligt eftersom det var det enda vi tycktes lyssna på där jag växte upp. Förutom Madonna och Cher, tipsade pappa mig om ett band som hette Nirvana när jag var 11 och fick låna hans skiva Nevermind. Ja på den vägen var det. Sen var det inte långt till Beastie Boys. Men det räckte liksom inte.
Episk bild på Bikini Kill som får mitt innesta att skälva (huuuuuva) av välbehag
Tänk när vi hittade Kathleen, Bikini Kill och senare le Tigre. Tänk när vi fattade at Bratmobile fanns, och att det fanns ett band som hette Candysuck som sjöng Kill Your Boyfriend. I Västerås dessutom. Tom jag tyckte nog det var lite stötande att gasta sådana uppmaningar hahaha. Tänk om jag visste, att när du blir äldre kommer du träffa Marit Bergman och det är en normal grej. Det var nåt speciellt, så oerhört bottenlöst imponerande och en känsla av att komma hem i en varm famn, som också var tuff när vi hittade riot grrrl-scenen. Asså fatta att det gick att va sån här, att va tjejer som va tuffa och sa ifrån. Att göra musik för tjejer och om tjejer. Och dessutom fanns det en norm som inte nödvändigtvis var heterosexuell.
För människor som är heterosexuella, och föga intresserade av hbtq-kultur (vilket tyvärr en del som läser min blogg verkar vara) är den lesbiska kvinnan totalt bortglömd och tillintetgjord i poulärkultur. Hon är nästan försvunnen i historieskrivningen, och detta färgas av sig i kulturen, tom idag 2014. Men i början av 90-talet, när feminismen led av en vidrig backlash, klev dessa drottningar upp på scen och pratade om våldtäkt, musik, normer, övergrepp och att ta plats. Nu när jag tänker på min relation till riot grrrls slagord och kamp, så förstod jag kanske hälften, jag var för överväldigad och ung tror jag. Samtidigt som jag blev feminist vid en så ung ålder och såg könsmaktsordningen på väldigt nära håll, speciellt genom hur den drabbade mig som liten flicka.
Jag kan inte annat än bekänna min kärlek till dessa kvinnor. Riot grrrl scenen var och är en extremt vit scen som jag älskade, omfamnade och intellektuellt älskade, också fysiskt. Men med min kropp hittade jag aldrig hem. Normen var vit och smal. Att stå på en scen iförd trosor med fitthåret utstickande åt alla håll och kanter, är en femininitet som kunnat omfamnas av vita kvinnor, smala oftast. Det är inte deras fel, men jag vill understryka att normen var sådan.
Om vi vill se the Punk Singer finns den att streama prick gratis här!
Vill ni läsa en antalogi som jag skrivit i, om just den marginaliserade historieskrivningen, och törstandet efter lesbisk populärkultur, finns en bok som heter Av Oss Blev Det Aldrig Några Riktiga Damer. (hoppa över kapitel skrivna av cis-killar om ni inte vill slösa tid på ännu fler vita, heterosexuella manliga berättelser).
Går det att vara hängiven fotbollssupporter och samtidigt en medveten feminist? Hur ser den feministiska rörelsen ut om du är en svart muslimsk kvinna? Är det tillåtet att raka sig och samtidigt vara feminist? Varför måste en feminist som genomgår en könsbytesutredning spela upp en stereotyp kvinnoroll inför sjukvårdspersonalen?
Att vara feminist är inte bara att stå upp för att alla människor ska behandlas lika oavsett kön. Det genomsyrar hela livet. Men inget liv är det andra likt. Inte heller är någon feminist den andra lik. Den feministiska kampen är personlig och samtidigt universell. Den är på allvar. Om detta berättar vi. Arton olika personer. Arton olika liv. Arton olika feminister.
Min text handlar om just riot grrls mm
Skribent 2# Kakan Hermansson.
Vi har kunnat se Kakan som programledare i "Kaka på kaka" och sidekick i "Idol" men hon är även verksam som DJ, klubbarrangör, konstnär, bloggerska och komiker.
Vad handlar din text i boken om?
Den handlar om min och andras normöverskridande kamp för att hitta rätt, utifrån mig, både som 15-åring och som 32-åring. Jag tror att jag helt enkelt har försökt skriva ner min längtan och mitt sökande efter mig själv i populärkulturen och hur svårt det är att hitta sig själv där. Jag resonerar lite om förebilder och hur det kommer sig att alla dessa, för mig, alltid har varit kvinnor.
Du skriver om riot grrrl-kulturen och din identifikation med den, vilket det är flera av skribenterna i boken som gör. Jag tycker att den har känts lite lågmäld de senaste åren men börjar känna en revival. Vad tänker du? Varför "dog den" lite?
Jag vet inte om den dog, den kanske bara bytte skepnad? Förmodligen för att det inte finns plats för så många tjejer i världen, framför allt inte alternativa sådana, som feminister, vissa flator och andra som går mot strömmen på ett eller annat sätt. Jag har efter det befunnit mig mest i punksvängen, där det yttre inte spelat lika stor roll, samt med väldigt radikala feminister. Jag kan inte påstå att jag inte hittat nåt nytt som inte ersatt den scenen.
Har du upptäckt några bra nya riot grrrl-band man borde kolla upp?
Ja! Fifth Column är ett gammalt band som jag upptäckte i samband med att Marit Bergman och jag panelpratade om just detta ämne. Herregud så extremt coola! Och hög lesbisk kvot.
Vad läser du helst?
Jag läser bara böcker av kvinnor och försöker varva både facklitteratur och skönlitterärt. Kvinnors erfarenheter är fortfarande så ovanligt och i underläge i alla historier så jag försöker jämna ut det i min hjärna. Andrea Dworkin är min favoritfeminist ganska ofta, henne läser jag gärna. Och Marie Hermansons Himmelsdalen. Om du vill läsa vackert och politiskt i ett, läs då Athena Farrokhzads Vitsvit.
Hallåj! Se också Kobras avsnitt om Riot grrrls! Började gråta direkt när Kathleen Hanna var med, fick gåshud på hela kroppen och kände en sån enorm tacksamhet över denna kultur. Var är riot grrrlen nu, dom finnsoch fanns i både Usa, Indien och Sverige. Och nån ligger vi på soffan i Hägersten och bloggar en lördagskväll.
Och jag har redan tipsat om dena fantastiska film, DIRTY GIRLS, men jag gör det igen. Se den!!!!! Återigen, en väldigt vit kultur. Fortfarande aktuellt.
Efter att ha sett denna filmen ville jag såååå gärna veta vad som hände sen. Då tar sig filmskaparen i kragen och gör en kortare reunion-video:
och ÄNNU MER
mer. Så jävla fint när Amber får läsa ett zine hon skrev när hon var 13 år. Gråtfest.
Det finns två extremt koola tjejer som tagit tag i det här med att dokumentera den svenska riot grrrl-rörelsen, deras projekt GRRRL COLLECTION finns här!
Jag vill också tipsa om filmen SHE SAID BOOM, en film om bandet Fifth Column, här är en teaser. Såg filmen på en kväll på Barbro, där bla Marit Bergman och jag pratade i panel om den svenska scenen och hur riot grrrlscenen varit och blivit. Jag har inte hittat den online men den går nog att googla fram:
hejdå alla queens <3
