Jag är tuff och är en "stark kvinna". Jag har skinn på näsan och är inte konflikträdd. Min identitet är att jag är feminist och har varit det sen jag var mycket ung. Ja, och jag är också lesbisk och det är det bästa som hänt mig och jag har flera gånger, nästan varje kväll tackat gud för det där.
Jag är ju lesbisk både privat och på jobbet. Men de flesta av mina jobb inkluderar att jag blir en offentlig person mer eller mindre, på Idol kollade 1.6 miljoner på senaste avsnittet. Och på Morgonpasset lyssnar några hundra tusen varje morgon. Imorse jobbade jag med Jörgen och David som jag älskar att ha som kollegor. Jag var dock lite ofokuserad och avbröt lite mycket, men vi gjorde ett roligt o bra program, med Jesper Rönndahl som gäst. Morgonpassets instagram levererade bilder på oss i programmet, bland annat på mig, låtsasammande en liten mjukdjursvarg. "Den ammande vargmamman". Efter sänding gick jag igenom min instagram och upptäckte 83 kommentarer på bilden på mig som vargmamma.
Här har vi en som känner sig lite ambivalent. Det är med att jag är lesbisk och att jag pratar om det och om min feminism verkar problematiskt. Då ska jag berätta ett och annat. När en heterosexuell programledare nämner sin partner händer icke nåt, men om jag nämner min flickvän, vilket jag såklart gör eftersom hon spelar en stor roll i mitt liv, då verkar det... tjatigt? Personen ställer sig tveksam till om det måste fram varje gång?! Ja det kan jag genast meddela dig att JA DET BEHÖVS. Eftersom heteronormen uppenbarligen leder hela världen in i föruttnelse och min homosexualitet uppfattas som störig när jag bara yttrar min status, ja då behövs det tjatas om att jag är både lebb och feminist. Det är ju verkligen något som skaver om en tar illa upp av ett enkelt konstaterande om vad jag gjort i helgen med min tjej, eller om jag råkar citera min tjej, eller vad vi ska göra i sommar. DET ÄR MITT LIV. Mina kollegor har heterosexuella förhållanden och om deras partners nämns är det liksom ingen grej. Du borde ställa dig ambivalent till heteronormen och fråga vad den gör.
Det finns något enkelt och tröstande i att tänka att jag inte ska läsa kommentarerna på instagram, och liksom utgå ifrån att det finns hat där. Att det mycket väl kan komma kommentarer om min kropp, min läggning, eller att jag är äcklig i största allmänhet. Men vad som är jobb och vad som ingår i mina jobbuppgifter är lite flytande när det kommer till sociala medier. Ska jag undvika twitter, instagram och facebook för att gardera mig? Ska jag låta bli att ta del av information och sluta kommunicera med lyssnare för att det KANSKE står skrivet att jag är en dålig radiopratare? Jag är på Morgonpasset för att det är mitt jobb, och dessa sociala forum är en del av min arbetsplats, mer eller mindre. Min arbetsmiljö är vidrig vissa dagar.
Och du, det ÄR på ojämställda grunder som till exempel ovan kallar mig tjock, äcklig och lebb som skällsord. Handlar det om rasistiska uttalanden kommer jag fortsätta att understryka att så är fallet. Vad det har med mig och min kapacitet om att ta kritik att göra vet jag ej. Det är tråkigt för människor att inte veta att det ganska ofta handlar om just sexism och rasism, och att det inte handlar om att löjligt försvar eller att vara politisk korrekt. Det finns en vilja hos många att förändra den värld vi lever i, inte bara för en själv utan för andra som också lever i förtryck. Men det gör dessvärre inte din kritik mot mig speciellt trovärdig, när du blandar in fördomsfulla, homofoba och sexistiska åsikter i din bedömningsgrund. hejdå
Du kan ge dig på att jag lever på att få ut mitt budskap i media! Mina vargbröst finns där ute på internet redo att amma en stackars föräldralös vargunge.
Det är inte varje dag som livet känns så här. Jag åkte hem efter jobbet och grät, jag var så jävla trött på skiten. Jag låtsades först som ingenting eftersom min mamma är på besök och jag vill inte göra henne orolig. "Detta är baksidan av kändisskapet" sa nån, men såhär ser inte kändisskapet ut för alla, utan för kvinnor, och för rasifierade personer och för personer som inte är heterosexuella. Om jag är svag eller stark spelar ingen roll, för ibland blir det för mycket. Även om jag får 80 fantastiska och stöttande kommentarer av underbara tjejer och några killar, och jag vet att personerna som skriver elaka saker ALLA är vita killar med svagt intellekt, spelar det ingen roll. Det rinner inte alltid av, det går inte att avfärda gång på gång. Det vore omöjligt att kunna leva så. Kvinnohatet och det kvinnohatet som syns på nätet, det är förödande. Det har uppmärksammats om och om igen men få verkar fatta att det inte handlar om en strategi att kunna vara anonym på internet, utan om kvinnohat, att män tar sig rätten att förstöra kvinnors liv.
Folk undrar hur jag orkar, jämt frågar dom det och tackar mig för jag gör det. Hur ska jag INTE kunna orka? Ska jag titta på när män föds upp till att hata kvinnor. Varje dag ser mitt jobb och mitt liv ut såhär. I mail, i kommentarer på sociala medier. Då är min sexualitet och mitt utseende, och min kropp oftast i fokus för bedömning av hur jag gör mitt jobb.
Så. Nu har jag gråtit lite. Pratat med min chef på P3 som är underbar. Nu går jag vidare med nya tag. Aldrig i hela mitt lilla liv att ni ska få vinna. Jag kommer kötta in till döden.
