Filmatiseringen av Malmöförfattaren Kristofer Folkhammars bögroman Magisterlekarna är här. Nöjesguidens filmredaktör har pratat med regissören.
Magisterlekarna börjar pang på. Skolkorridorerna på St Sebastians Läroverk, där alla är homosexuella män, liknar Vladimir Putins våtaste mardröm eller en vanlig kväll på Technobastun. Kristofer Folkhammars bok som Ylva Forner gjort filmmanus av har beskrivits som ”sodomistiskt melodram” och litteraturoraklet Elis Monteverde Burrau har kallat den för "en köttigt sakral och skvallrig collegefilm fylld av sex, gymnastiksalar och körsång.” Kanske var det detta som lockade regissören att casta honom i rollen som den förnumstige, intelektuelle rebellen Chad?
— Elis är ljuvlig! Men det var en ren chansning. När jag jobbade som produktionschef på Filt gjorde vi Nanna Hallbergs poddrama Punani_9 och där spelade han sig själv. Jag tyckte han var så himla skön. Jag frågade honom och han blev väldigt förvånad men sa: ja, jag kan väl komma in.
Ska han bli skådespelare nu alltså?
— Gud ja! Det var så fint för han gav Chad någonting som blev lite allvarligt, som inte fanns där från början. Alla gav sina roller enormt mycket färg som kanske inte fanns i manuset. Arvin Kananian som spelar Nicolas såg jag i Aniara och jag tyckte att han var så bra där.
Många karaktärer skulle man gärna ha velat lära känna djupare. Det hör verkligen inte till vanligheterna att man - i en och samma film - ser så många olika queera karaktärer.
—Vi behöver filmer där alla är queera, som inte handlar om att vara queer och om att komma ut. För det är så framtiden måste bli. Det var en av anledningarna till att filmen var så rolig att göra. Den handlar lika mycket om queera män som den handlar om all typ av frihetskamp.
Och framför allt om generationsskillnader.
— Jag hade inte tänkt på det när jag började jobba med filmen men sedan såg jag det överallt. Hur mycket vi kämpar för att det ska bli bättre för våra barn. Vad som händer i skiftet mellan olika generationer. I hbtq-kampen, men också i den feministiska kampen, i klasskampen och mellan olika generationers invandrare. Det där med att en generation kämpar för att nästa generation ska få de saker som man själv inte hade. Och när det har uppnåtts blir man arg och besviken för att de yngre inte förstår hur man själv haft det. Framsteg som skriver ut en ur historien.
Du har kallat den här filmen för ”en hbtq-film 3.0”. Kan du utveckla det?
— Utan att på något sätt förminska dem, har hbtq-historier ofta handlat om att komma ut eller om att leva som queer. I Magisterlekarna, där alla är queera, kan man inte göra en stor sak av det, utan måste titta bortom. Vad är de mer än att de är queera? Vad mer slåss de med? Min film är en uppgradering av queera skildringar. Nu måste det komma nya historier.
Den svenska filmvåren domineras nästan helt av bokfilmatiseringar och historier med queertematik. Vad beror det på tror du? Det är en våg du råkar vara en del av.
— Faktum är att jag inte riktigt vet. Jag har märkt att vi är i en våg och oftast är det så att saker händer samtidigt. Man är aldrig ensam i att komma på en idé eller med att hitta ett manus. För mig handlade det aldrig om att jag ville göra en hbtq-film. Jag är själv förvånad över att detta är min debutfilm. Jag sa någonstans att jag aldrig trott att jag skulle göra en bögmelodram som första film. Det trodde jag verkligen aldrig. För mig var den här historien så cool. Den tog mig med storm.
Men hur visste du att det skulle kunna bli en bra film av den?
— Jag fick boken av en slump och jag blev så pepp av att premisserna var så stora och modiga. Att någon gjorde det i Sverige. Det var så skamlöst och vilt, och samtidigt så smart. Jag kände igen mig i viljan att lyfta saker på det sätt som Kristofer gör. Att man ibland måste berätta saker på ett mer är mer-sätt. Börja i något väldigt stort och maffigt så att man inte vet var man befinner sig, för att sedan krympa ner det till något väldigt allmänmänskligt.
Du själv är inte queer?
— Ja jag är medveten om att jag skriker i ett rum som inte är mitt. Jag har försökt vara väldigt lyhörd och ödmjuk inför det. Försökt lyssna och lära mig och haft turen att jobba med människor som hjälpt mig att berätta någon annans historia.
Den är inte min, men det var så mycket som påminde mig om mitt eget liv. Även om de här karaktärerna egentligen ligger väldigt långt från mig personligen. Det var en blixtförälskelse: skit, det här kan jag göra. Och jag tänker att man måste klara av att hålla många saker i huvudet samtidigt: Magisterlekarna handlar såklart om det queera med dess värld av stereotyper och referenser, men framför allt om att vara människa, om innanförskap och om att hitta sin plats.
Magisterlekarna har svensk biopremiär den 22 april.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2022.
