Midi, Maxi och Efti.
Om nittiotalsnostalgi flyter i ådrorna började du just sjunga ”Bad bad boys, come with me …” med den där snyggt ”döda” sångrösten som man nu kan höra hos till exempel M.I.A. Möjligen tänker du på att om inte tvillingarna Midi och Maxi hade flytt från Etiopien till Sverige, och i en mellanstadieskola i Akalla mött Efti från Eritrea, hade du kanske aldrig dansat till deras genombrottshit från 1991.
Ryktena om comeback har cirkulerat sedan gruppen splittrades, och bland alla ”vad hände sedan?”-nyfikna fanns två envisa gamla högstadiekompisar till trion, teater- regissören Farnaz Arbabi och designern Parasto Backman. När jag träffade dem för fem år sedan för en intervju om dokumentärfilmen de då höll på med om Midi, Maxi & Efti hade de mycket att säga om svenskt förortsliv på 1990-talet, och om hur det påverkade deras tro på sig själva att se sina 14-åriga kompisar uppträda i tv – de där stora perspektiven de tyckte att historien om de tre tjejernas korta stjärnkarriär hakade i. Men de var desto hemlighetsfullare om själva filmen.
Projektet drog ut på tiden, förståeligt med tanke på att Farnaz Arbabi måste ha varit upptagen med att gå från lovande stjärnskott inom svensk teater till en av dess unga demonregissörer.
Men nu sitter jag äntligen framför den färdiga kortfilmen. Och ser att I like it like it was lyckas göra något lyckat av misslyckandet: för i filmarnas frustrerade jakt på de skygga och ovilliga intervjuoffren (endast Efti ställer upp på att filmas) speglas baksidorna av tidigt kändisskap, glimtar en svår tonårstid i ett nytt land, och pulserar viljan att hitta sig själv. På 23 personliga och lite sorgliga minuter snuddar Arbabi/Backman vid de där stora frågorna – och får mig att både vrida mig i skolminnesångest och känna fjärilsslag i bröstet.
Se premiären på Göteborgs filmfestival den 28 januari, eller i Stockholm på Tempofestivalen den 10 mars. Och håll som alltid ögonen på Arbabi, snart aktuell med en uppsättning på en scen nära dig.
1 Vit, rik, fri
Stadsteatern, till och med den 27 mars
Det är svårt att släppa 2010 ändå. Vad stannade i minnet från det stockholmska teateråret? För oss som har svettats över Stockholmsprisnomineringarna var det till slut tre saker: tioårsjubilerande Moment Teater, uppsättningen av Christina Ouzounidis Lagarna på Teater Galeasen, och Ann Petréns skådespeleri i Stadsteaterns uppsättning av samma dramatikers Vit, rik, fri. Den sistnämnda har du fortfarande chans på.
2 Människans bästa vän
Teater Brunnsgatan Fyra, till och med den 26 februari
Årets första roliga teaternyhet var inte att Kristina Lugn slutar som konstnärlig ledare för Brunnsgatan men att hennes dotter, dramatikern och regissören Martina Montelius, utsetts till efterträdare. Fira med att gå på säsongsstartaren, Kalle Westerdahls och Mikael Syréns relationstragedi där en man blir biten av en hund i du vet vad.
3 Mormors svarta ögon
Dramaten, till och med den 31 mars
Kul med nya speldatum för ett av de finare exemplen i den ”kvinnliga monologvåg” vi alla pratade om i slutet av förra året.
4 Utrensning
Stadsteatern, till och med den 26 mars
Det doftar succé om Nordiska rådet-prisade författaren Sofi Oksanen, och minst två teatrar sätter i vår upp hennes Utrensning, romanen som först var en pjäs (och även ska bli film och opera). När jag skriver detta har Stadsteaterns premiär inte varit men eftersom mitt nya stjärnspan Ida Engvoll är med vädrar även jag succé.
5 John och svamparna
Unga Dramaten/Elverket, urpremiär den 28 januari
Gillar John Cage? Check. Gillar Staffan Göthe? Check. Är över fem år? Ja, jag måste nog se den.
