"Vi är riktiga kulturarbetare, vi vill göra riktig kultur" – Dogge Doggelito och Kim Veerabuthroo Nordberg om "Ibland vill man bara försvinna"

Dogge, Kim och hund, vid Subtopias grafittivägg.

När Kim Veerabuthroo Nordberg skrev sitt första reportage om Dogge Doggelito visste ingen att det skulle komma att bli en bok. Dogge hade förlorat sin fru och ett barn, gått ner i drogerna och sedan ”räddats av Elgiganten”. När Ibland vill man bara försvinna nu har släppts är Dogge återigen hoppfull för framtiden.

När jag går in i kulturhuset Subtopias reception får jag höra att Dogge Doggelito är tjugo minuter sen. Inte heller Kim Veerabuthroo Nordberg, som skrivit boken om honom, står att finna någonstans. Så kommer Kim in, ursäktar sig och slår sig ned framför mig i caféet. Jag berättar att Dogge är sen.
– Det är han alltid, man vet aldrig när han kommer, säger han och skrattar. 

Kim har följt Dogge Doggelito sedan 2009, när han först skrev ett reportage om Dogge i det nu nedlagda musikmagasinet Novell, så han borde veta. För det slutade inte vid ett 14 sidor långt reportage, utan blev snart ett enormt bokprojekt som när det nu är klart uppgår till 300 sidor. 

Till slut, efter säkert en timme, kommer en man med läderjacka, snaggat blonderat hår och en guldtand i underkäken in. Han ser stressad ut, stannar för att hälsa på flera personer innan han ser mig och kommer fram för att snabbt hälsa. Han säger att han bara ska gå på toaletten, men försvinner iväg för att prata med flera personer.
– Jag är så ledsen att jag är sen, jag har haft en sådan superfredag, säger Dogge och räknar upp allt han hunnit göra idag. Bytt till vinterdäck, lämnat på dagis och ett gäng andra saker.

Vi går ner till Studio Barbarella, Dogges egen studio, uppkallad efter den gamla kultfilmen. ”Där har vi en feministisk hjälte” säger Dogge och visar oss runt i den rödmålade studion som verkar innehålla nästan alla instrument som finns, och som till vardags används som en plats där Albykids kan spela in sina egna raplåtar. Kön till studion ska enligt utsagor vara flera år lång.

Den kom nyss ut, Ibland vill man bara försvinna, boken om Dogge Doggelitos liv. I boken får vi följa Dogge Doggelitos liv från barndomen i Alby till Elgigantenreklamerna, via stjärnkarriären i Latin Kings till tragiken när Dogge under några år förlorade både sin hustru och ett barn. Jag frågar Dogge hur det känns att få en bok skriven om sig själv.
– För min del känns det inte konstigt. Det här är nog den nionde boken jag är inblandad i, men den första boken som bara handlar om mig. Innan jag träffade Kim drömde jag faktiskt om den här boken med exakt det här omslaget. När Kim gjorde intervjun i Novell kände jag att han skulle kunna skriva boken om mig. Han hade redan skrivit sexton sidor, skriv tvåhundra sidor till så har vi boken om mitt liv, liksom.

Hemmakära i Alby. 

Boken släpptes ungefär samtidigt som rapkollegorna Ison Glasgow och Ken Rings biografier. Böckerna har ständigt jämförts, och i flera fall till och med samrecenserats, trots att böckerna inte är särskilt lika varandra. Ibland vill man bara försvinna är inte ens en självbiografi, utan snarare en journalistisk reportagebok som handlar lika mycket om Alby som om Dogge själv.
– Jag tror att jag precis som de vill ha egna recensioner, där inte jag blir beblandad med deras grej, vi vill att man ska kunna läsa boken och sedan recensera den utifrån den i sig. Det var så redan med Latin Kings. Så fort vi släppte en skiva skulle den jämföras med Just D. Då visar recensenterna bara hur dåliga recensenter de faktiskt är. För de har inte lyssnat på skivan, de har inte kollat upp vilka som är med, de gör det lätt för sig. Jag fick en annan recension från Expressen. Jag har en skiva som heter Första blatten på månen och jag ramlade ner på taket i min astronautdräkt som barn. Det var så jag blev känd som första blatten på månen. Då skriver de så här: ”Men Dogge glömde berätta att det finns en Peter Birro som skrivit Den första zigenaren i rymden”. Då ska det vara som om jag snott någon Birro-grej, det är töntigt liksom, säger Dogge.

– Jag förstår hur de tänker, jag jobbar som journalist själv. Jag tror varken att våran bok, Isons bok eller Kens har tjänat på att bli ihopklumpade. Och är det inte någonting lite sorgligt med att det just är de tre rapparna som blir ihopklumpade? De klumpar inte ihop skådespelare eller fotbollsstjärnor, säger Kim.

– Rappen är fortfarande inte finkultur. Då kan man bara klumpa ihop dem. Men det de inte vet är att rapparna idag är de som utvecklas mest, producerar mest, gör grejer helt enkelt.  Svensk hiphop och rap finns överallt idag, den finns på radion, den finns i skolan. Den finns även i reklamen idag. Och det är så synd att man inte ser det som riktig kultur. Det är liksom: ”Ja, nu kommer tre hiphopkillar här, vi recenserar allihopa i någon snabb sjaskig recension. Han får betalt och sen är det klart." De ger oss inte en ärlig chans, säger Dogge.

I samband med Ken Rings bok har också en klassisk kultursidesdebatt blossat upp som resultatet av en text i DN, signerad Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. Har Ken Ring av sin medförfattare blivit lurad att hänga ut sina tidigare brott för att boken skulle sälja mer? Får han inte tala för sig själv? Jag frågar Dogge och Kim hur de ser på det, om Kim har utnyttjat Dogge för sin egen vinnings skull.

– Jag har valt Kim att skriva min bok av kärlek och av fingertoppskänsla. Jag skulle inte låta vem som helst skriva boken om mitt liv och jag har väntat länge på att Kim skulle dyka upp.  Jag har alltid försökt hålla mig till sanningen inför Kim, berättat min historia exakt som det har varit. Jag har träffat otroligt många kändisar och stjärnor – både amerikanska och svenska – och vi skulle kunna göra värsta skvallersensationsboken där vi skriver hur jag gjort det ena och det andra. Men man behöver inte droppa namn för att vara häftig, så är det bara. Vi är inte intresserade av det, vi är riktiga kulturarbetare. Vi vill inte göra en sensationsbok om skvaller och häftiga nyheter, vi vill göra riktig kultur. Och det var jätteviktigt när jag skulle hitta någon som gjorde boken. Det var därför jag valde Kim, säger Dogge.

– Det var verkligen det från dag ett: ”Jag vill inte att det ska bli en skvallerbok”, och jag hade full konstnärlig frihet. Jag var inte heller intresserad av att skriva den där skvallerboken, så det var verkligen inga problem. Jag såg en recension i Upsala Nya Tidning där det stod att ”den här boken skulle ha sålt mycket mer om de hade satt Dogges ansikte på omslaget och skrivit mer om knark eller våld”. Det är säkert sant, men ingen av oss ville göra det, säger Kim.

En uppvisning: Dogge i studion.

Ibland vill man bara försvinna är just ett journalistiskt verk, ett kulturellt. En välresearchad bok som skildrar Dogge Doggelito som en tänkande människa, inte bara som den hyperaktiva pratkvarn han ofta framstår som i medierna. Sorgen han har gått igenom, men också hur han  på nittiotalet, tillsammans med bland annat Alexandra Pascalidou, satt i en statlig kommitté mot rasism. Eller hur Dogge år 2002 kallade sig feminist i Veckorevyn, någonting han fortfarande gör även om han tycker att feminismen ”blir lite för flummig ibland”. 

Just mediebilden av Dogge Doggelito är någonting som ofta gör honom upprörd, att medier inte ser människan bakom. Som när Anders Lokko i sin recension av boken, där den fick samsas med Ken Rings och Ison Glasgows böcker, beskrev Dogge som en person som idag mest är ”känd för att vara kändis”.

– Jag tror att han själv vill vara rockstjärna, han har alltid velat det. Vad ska man säga? Jag har gjort nio album, jag har vunnit två grammisar, jag har rappat i 31 år, vem är han att komma och säga sådana här grejer? I min värld är han ett barn. Jag rappar varje dag och gör musik varje dag, jag har min studio, jag har många fans och ungdomar som ser upp till mig för min musikaliska grej. Sen har jag gjort en reklamfilm, okej? Är jag inte musiker då längre? Andres Lokko borde göra sin research lite bättre. När jag var liten var min största idol Michael Jackson, och han gjorde massor med reklamer för Pepsi. Men han var alltid popstjärna i Andres Lokkos värld. Varför får inte Dogge vara rapstjärna och göra reklam samtidigt? Vi rappar och jobbar och kämpar varje dag, jag är ensamstående med fyra barn som jag ska försörja, jag krigar varje dag. Han är en sådan som klankar ner på kulturarbetare och folk som har det eländigt. Den där snubben borde applådera mig så att han har något att skriva om istället. För han har skrivit jävligt mycket om mig, säger Dogge och applåderar i luften.

Just därför hoppas Dogge att boken kommer att innebära att människor kommer att förstå honom bättre. Vem han är bakom masken han sätter på sig när han uppträder eller medverkar i tv.
– Det är svårt att få en seriös bild av mig när jag kanske springer runt på tv och gör lite halvtöntiga saker. Då tror folk att man är sådär i verkligheten också, de förstår inte att det där är en skojig tv-reklam. Jag är en helt annan person privat, och det är det som gör den här boken viktig. Folk hajar inte att jag läser fem böcker i veckan och är en helt annan dimension av människa än vad folk tror.  Det är trist. Men jag kan inte bry mig så mycket heller, jag är ändå konstnär och folk kommer alltid att missuppfatta konstnärer. Det är en del av att vara konstnär. Konst, konstig, konstnär – så brukar jag tänka.

Kim och Dogge följer nu upp boken med en Sverigeturné. Allt är inte spikat än, men de lovar att komma i princip var som helst så länge någon frågar. Båda är hoppfulla, arbetet med boken har tagit fem år, men enligt Dogge är det nu det riktiga jobbet börjar. Varken Dogge eller Kim är särskilt intresserade av att svara på frågan om vad som kommer härnäst, för det är just det här de kommer att jobba med.
– Det är första gången jag är stjärna utan att frun har dött eller ett barn har gått bort eller att jag har problem med droger. Att en gång få vara stjärna och vara stark, det kommer kännas jättehärligt, säger han.

På vägen ut tar vi några foton vid Subtopias lagliga graffittivägg. Några kids står vid den och målar, och Dogge börjar genast snacka med dem. Han lånar en av deras burkar och börjar spraya på en lastpall: ”Dogge Doggelito, Alby, Botkyrka”. Sedan frågar han om jag vill ta en selfie med honom, så att han kan hälsa mina följare att han ”fortfarande är kommunist”.

"Ibland vill man bara försvinna" gavs ut på Albert Bonniers förlag den 14 oktober.