”Vi är inte känslokalla bara för att vi bär uniform”

Mörkar poliser sitt yrke på krogen? Polisassistenten Felicia låter oss nosa på en arbetsvardag som för den oinvigde endast kan jämföras med något från Tunna blå linjen. 

– Jag jobbar i yttre tjänst, vilket innebär att jag jobbar ingripande. Jag bär en uniform och sitter i radiobil. Det är ett varierat arbete och innebär inte bara att vi åker på larm från Sos. 

Radiobil, då tänker jag att ni sitter två och två och äter trekantsmacka och så får ni ett larm och då är det blåljusen på och dags att jaga bovar.
– Haha, men lite så kanske.Vi sitter ju oftast två och två i en bil och åker runt och väntar på att bli tilldelade jobb, eller så letar efter eget. När det är lugnt har vi istället möjlighet att ta egna initiativ och jobba med vår lokala problembild. 

När man letar efter eget, vad kollar man efter då? 
– Det beror lite på vad man har för problembild i området där man jobbar. Men att man letar efter narkotika är inte helt ovanligt. Då kliver vi ur bilen och promenerar runt istället. Är det en planerad insats kan man få med sig en hund men annars letar vi själva, till fots. Vi kollar efter gömmor.

Går det någonsin att stänga av polisögonen, eller går du omedvetet och letar efter knark när du är ute och tar en avslappnande promenad efter jobbet? 
– Nej, jag letar inte knark på egen hand, men polisögonen är alltid på. Jag har svårt att stänga av men jag upplever inte att det är ett problem. Jag är observant av naturliga skäl, man märker av avvikande beteenden och folk som sticker ut ur mängden.

Polis var ingen barndomsdröm och Felicias väg till yrket är både lång och krokig. Hon gick musikgymnasium och det fanns tankar på en karriär inom radio. Men när hon besökte en mässa för högskolor fick hon upp ögonen för soldatyrket och tänkte att hon kunde vidareutbilda sig inom försvaret. Men så blev det inte heller, hon blev inte antagen och planerna på framtiden las på is. Istället började hon jobba på ett lager.

– Jag har haft en lite trasslig uppväxt, det var mycket bråk och tjafs hemma. Inte allt för sällan var polisen hos oss och många gånger fick jag ringa efter de själv. Det fanns en  period när jag kände att den enda gången jag var trygg var när polisen var där. Men den upplevelsen väckte inte heller en önskan att bli polis. Jag tror jag var ungefär 23 eller 24 när lampan tändes, jag såg i princip en polisbil åka förbi och fick en impuls. En tjej som körde samma gruppklass som mig på gymmet hade en vattenflaska med en polisutbildningen-logga på och jag berättade att jag var intresserad av att söka. Hennes svar var: “Gör det, de stänger ansökan idag”. Det kändes som ödet. Och sen dess har inget känts så självklart. 

Det är ganska tuffa ansökningskrav? 
– Ja, nu har de ändrat lite sen jag sökte in tror jag så jag vet inte exakt hur processen ser ut nu. Men när jag sökte så gjorde du ett simtest inför kallelsen. Sen var det en intervju med psykolog och jag gjorde även en form av IQ- och personlighetstest. Om du klarar de här första testerna går du vidare till konditions- och styrketest. Slutligen var det drogtester och en säkerhetsprövningsiöntervju med en polis. 

Det låter nervöst med så många olika moment.
– Ja, nu vet jag att de kortat ner processen lite men för mig tog det nästan ett år från sökdatum till att jag stod där vid kursstart.

Vad är det bästa och det sämsta med ditt jobb? 
– Det bästa är variationen! Området där jag jobbar har ett högt tryck på jobb och det är varierande uppdrag. Man vet aldrig vad dagen har att erbjuda. Jag älskar tanken på att komma till jobbet och inte veta hur dagen kommer att se ut, det stimulerar mig mentalt. Det sämsta är när man får möta samhällets baksida, människor med missbruksproblem och psykisk ohälsa. Då behöver vi samverka med andra aktörer i samhället som psykiatrin och sjukvården, vilket kan göra att man känner sig både frustrerad och hjälplös. Men annars tycker jag inte det är så mycket dåligt. Man utsätts för en hel del och får ta del av livsöden som andra kanske inte ser. 

Hur gör man för att inte ta med sig jobbet hem?
– Jag vet inte faktiskt. Vi kollegor pratar mycket med varandra, har avstämningssamtal efter vissa tuffa pass och sådär. Sen gör själva uniformen mycket för mig, när jag tar av mig den tar jag av mig jobbet också. Och när jag rustar på och laddar pistolen gör jag mig redo mentalt för att “nu kan vad som helst hända”. På samma sätt checkar jag ut när vi rustar av.

Vad är fördomarna mot yrket enligt dig?
– Jag upplever inte fördomar på det sättet, men däremot finns det stereotyper. Till exempel på hur en polis “ska” se ut. En vit man, mellan 25 och 30, lång, kroppsbyggare och går runt i Fjällrävenbyxor. Jag kan även märka av en viss oförståelse för hur vi kan eller får jobba. Ofta kommer en tredje part och ifrågasätter vårt arbete vid ett ingripande. Det är naturligt att de ifrågasätter och jag vet att det är många som är kritiska till polisen men jag upplever en generell okunskap kring lagstiftningen och hur vårt arbete fungerar. Vi är inte känslokalla bara för att vi bär uniform. Det har hänt att någon gått på mig som person och mitt utseende, jag brukar inte bli arg, men då blev jag det. Man får försöka låta vissa saker rinna av en, jag vet att det är inte riktat mot mig som person utan mot myndigheten och uniformen. 

Har du någon gång stoppat dig själv från att göra något semi-olagligt på grund av ditt yrke, eller händer det att du går mot röd gubbe? 
– Haha, jadå, jag tror alla går mot röd gubbe någon gång. Men jag försöker i största mån hindra mig själv. Första gången är ju den svåraste, sen blir det vanemässigt. Sen kör jag väl lite för fort ibland. Det kan kännas som lite hyckleri att bötfälla folk som kör för fort och sen gör man det själv, men någonstans vet jag att jag är medveten om att jag kör för fort och skulle jag bli stoppad så tar jag den konsekvensen. Till skillnad från många andra..

Vad är den sämsta ursäkten du fått?
– Den vanligaste är att de har bråttom. De försöker ofta snacka sig ur det.

Om man ändå ska försöka snacka sig ur det, vad är det effektivaste sättet?
– För min del handlar det om att jag bestämt mig. Då spelar det tyvärr ingen roll vad du säger, det handlar i grund och botten om ett signalvärde. 

Första gången du slog på sirenerna, mäktig känsla?
– Man måste ha en speciell utbildning för att få köra med blåljus och sirener, och det är ganska nyligen jag fått det. Att få trycka på själva knappen är en speciell känsla. Men man trycker ju såklart bara om det är fara för liv och hälsa. 

Hur slår man på den?


– Det är en knapp. Då startar både blåljusen och ljudet.

Är det lika högt ljud inne i bilen som utanför?
– Det beror lite på vilken bil man sitter i. I våra bussar låter det troligtvis mer inuti än utanför... men i våra nya bilar hörs det i princip ingenting. 

Är komradion som på film, man säger verkligen “kom” på slutet, i alla lägen? 
– Ja! Det är för att det ska vara tydligt att det jag sagt är klart. Det kan vara svårt att höra vad någon säger på radion, det är därför vi även har den här bokstaveringen med, “Adam, Bertil, Ceasar..”. Det ska vara supertydligt helt enkelt. Men är det lite löst snack mellan kollegor när vi inte är på en insats kanske man slarvar lite mer med “kom” på slutet. 

De där radion. Kan det bli så att man kan snickesnacka lite om var man ska äta lunch och sånt över den? 
– Jo, så är det! Man kan absolut kolla om någon vill ta en fika eller fråga om de ätit lunch via radion.

Mysigt!
– Vi försöker ändå. På mitt jobb är vi rätt dåliga på att vila mellan uppdragen, för det mesta är vi ute på något jobb eller letar eget. Då kan det vara bra med en liten fikapaus emellanåt!

Ponera att du står i en bar och träffar lite nya människor för första gången, finns det ett motstånd att berätta för andra att man är polis?
– Jag skyltar inte med det. Jag älskar mitt jobb och är jättestolt att vara polis. Men i ett sällskap blir man ofta center of attention när det kommer fram. De tycker det är ballt och vill höra berättelser och frågar inte sällan om det sjukaste jag varit med om och sådär.

Som jag gjort nu i en halvtimme.  
– Hehe, jag har inget problem att prata om mitt jobb utan tycker det är kul. Jag tycker om mitt jobb och jag lär mig av att prata om det med andra. Då inser jag att jag faktiskt kan en hel del och har utvecklats. Men jag går inte fram till främlingar och säger “Tja, jag är polis, och vad jobbar du med?”. Jag brukar tänka att om de inte vet att jag är polis, behöver de kanske inte veta det heller. Men det handlar också om att jag ska kunna få vara ledig när jag är ledig.

Det är ju ett yrke som alla har någon slags relation till. Jag kan tänka mig att många vill diskutera yrket och kritiken mot yrket med dig, inte minst när stora mediala händelser som involverar polisen inträffar.
– Man gör aldrig rätt och man gör aldrig fel. Det är rätt vanligt att folk vill diskutera vad man tycker om narkotika till exempel, om jag tycker att ska bli lagligt eller inte.

Vad tycker du? 
– Jag är kluven. Jag brukar säga att om alkohol hade kommit nu hade det inte heller blivit lagligt, utan det är så kulturellt förankrat. Men jag vet inte.

Var polisyrket det du tänkte att det skulle vara, när du sökte utbildningen?
– Jag tror inte jag hade så mycket tankar om hur det skulle vara. Under utbildningen hade vi en vecka där vi fick följa med ut på fält, och se på. Det var första gången jag fick åka med blåljus, men i baksätet. Det var stor variation redan där och då, och jag kände att det här kommer jag nog tycka om. 

Det känns som poliser är bra på att få människor att tala sanning, har du använt den egenskapen mot exempelvis en partner?
– Det funkar inte så bra på min partner. Han är också polis.

Attans. Skulle du säga att du är bättre än genomsnittet att se när folk ljuger? 
– Hmm, vissa är ju väldigt uppenbara. Jag är också dålig på att ljuga, så jag gör det sällan. Jag har liksom slutat sen jag insåg hur dålig jag är. Men jag vet inte om jag är bättre eller sämre på att se om någon ljuger. Men jag utgår från att folk inte är ärliga.

Inte ens en liten vit lögn?
– Senast jag ljög var för en misstänkt. Han skulle mecka isär den bil som vi skulle ta ifrån honom och frågade om jag hade ett verktyg på mig.

Men då måste det ju ingå i jobbet att ljuga. Det hade ju varit bisarrt om du var ärlig där. 
– Nej, jag tänker liksom inte lämna över en kniv till honom. 

Har du några polisdrömmar?
– Jag är nöjd där jag är. Det känns som många har stora målbilder och då kan det kännas fel att säga att man är nöjd, men jag tänker hålla fast vid det. Jag vill fördjupa mig i det jag gör nu, bli mer erfaren och få mer kött på benen.

Om du satt på obegränsade resurser att förändra världen, vad hade du gjort?
– Jag hade infört grundläggande juridik i grundskolan. För att ge folk en bättre förståelse om vad som är olagligt och hur själva processerna ser ut. Folk slänger sig ofta med vad som är deras rättigheter, men vet väldigt sällan sina skyldigheter. Sen skulle jag vilja se att mer pengar läggs på psykiatrin, vi behöver mer personal och större avdelningar.

POLISDAGBOK

Vi får haka på Felicia under en helt vanlig ovanlig arbetsdag i yttre tjänst. Knyt kängorna och håll i den blå hatten för nu kör vi!

03:30 Väckarklockan ringer och jag ska jobba ett dagpass. Målet var att träna innan jobbet men lika fort som jag hör signalen bestämmer jag mig för att det får bli en vilodag. När det väl är dags att kliva upp är jag väldigt trött och har svårt att komma igång med morgonrutinen. Sen rullar det på och jag gör mig iordning för jobbet.

05:45 Jag åker hemifrån för att hinna hitta en parkeringsplats och byta om till uniform. Jag möter mina kollegor på stationen och det är glad stämning trots att det är så tidigt. Vi hinner sitta en stund tillsammans innan klockan slår och sedan går vi till garaget och packar ordning våra bilar inför dagen. Vi går igenom nattens händelser och sedan tar vi en stund och kollar status på varandra och hur vi mår. Radion kan ropa ut oss på jobb när som helst, men det är viktigt att vi tar den här tiden och stämmer av läget med varandra. På morgonen brukar det generellt vara lugnare med beordrade jobb. 

07:30 Patrullerna skiljs åt. Min kollega är hungrig så vi åker iväg och fixar frukost. Sen möter vi den andra patrullen och håller en hastighetskontroll. Kontrollen resulterade i några böter och två körkort som vi omhändertog. Den ena personen tog det bra och godtog en böter på plats men var besviken på sig själv. Den andra personen var mer missnöjd och ville få det prövat i rätten. Då skriver vi en anmälan och håller förhör med personen som sen får en tid för tingsrättsförhandling. 

9:30 Vi åker in till polisstationen för att avrapportera och skriva anmälan. Den andra patrullen har fått ett litet annorlunda uppdrag, de har fått stoppa trafiken för att vägleda en svanfamilj över en högt trafikerad väg. 

10:30 Det är en hund som ska köras till andra sidan av stan. Kollegan vet att jag vill ha det här jobbet eftersom jag älskar hundar. Det är en svart labrador, väldigt fin och snäll. Det är egentligen jag som sitter vid ratten i radiobilen idag, men vi beslutar att jag får sitta i baksätet med hunden. 

11:30 Tillbaka till vårt polisområde. Klockan närmar sig lunchtid och vi pratar om att äta lunch tillsammans med den andra patrullen. Men ledningscentralen hade andra planer, en pojke har försvunnit från sin förskola så vi får vända och köra in mot stan. Det är bråttom att komma fram när det handlar om ett barn, blåljusen är på. När vi kommer till platsen får vi kontakt med personal från förskolan som ger oss ett glatt besked, pojken är hittad. Jag följer med in för att hälsa på pojken och klargöra att han verkligen är på plats. Pojken sitter i ett separat rum med sin mamma och vi kunde röra oss från platsen, lättade. 

12:30 Nytt försök till lunch! Den här gången får vi äta ostört. Det går ut ett nytt jobb över radion, patruller behöver hjälpa till vid en demonstration utanför tingsrätten. Men vi behöver inte åka på det. Efter lunch kollar vi om våran anmälan från morgonen är godkänd, vilket den inte var. Den behövde kompletteras med några detaljer som förundersökningsledaren tyckte saknades. Det är sånt som händer ibland.

13:30 Vi åker och besiktar vår radiobil. Det är besiktningsdag och alla radiobilar från vår station ska dit och kontrolleras. Under tiden sitter jag och min kollega och njuter i solen, tempot på radion var gått ner och det märks att nästa skift snart kliver på. Vi bestämmer oss för att åka förbi en gymnasieskola i vårt område där det pågår ett studentfirande. På vägen dit ser vi en skåpbil som fastnat i en högt trafikerad rondell. Det visar sig att växellådan gått sönder och vi hjälper till att få undan bilen så att trafiken kan rulla på. Min kollega puttar på medan jag sitter kvar i bilen, sätter på blåljusen och blockerar trafiken. När skåpbilen är ur vägen fortsätter vi till gymnasiet och tar ett varv där. Sen åker vi och tankar upp bilen.

15:30 Tillbaka på stationen och parkerar bilen i garaget. Nu har nästa skift börjat och vi kan runda av och byta om. Det här dagpasset har varit både lugnt och händelserikt jämfört med andra dagpass. Det är det som är charmen med att jobba som polis. Man vet aldrig vad som händer och när.