Foto: Daniel Stigefelt.

Veronica Maggio: "Jag vill gå från festen först"

10:22 2 May 2022

Även om Veronica Maggio en gång fejkade en överdos kan hon önska att hon ljugit mycket mer genom sin artistkarriär. Nöjesguidens Linn Koch-Emmery träffar en av Sveriges största artister som är aktuell med ytterligare ett album.

Det är omisskännlig stockholmsstämning på bageriet i Enskede där ingen ens vänder på huvudet när Veronica Maggio häller upp sin bryggkaffe. Tjejen bakom disken frågar om vi vill ha mjölk till med så neutral ton att jag vill dränka izettlemaskinen i mitt vattenglas. När en person två bord bort slår huvudet i den lågt hängande designlampan, i vad jag tolkar som ett försök att glo mot vårt bord, känns det som en befrielse.
– Det är så skumt. Ett tag tänkte jag att när jag är less på det här ska jag gå under radarn, då kommer ingen känna igen mig något mer. Jag har alltid tänkt att jag kan göra så. Men nu tror jag att det tåget har gått.

Ett misslyckat kärleksliv är väl inte nyheter under solen i det konstnärliga ekosystemet. Men att säga att Veronica Maggio inte tonsatt det fortsatta förskimrandet av trust issues och live fast die young-romantik på den här sidan sekelskiftet är att underdriva. Och som vanligt händer det något hemskt är hennes sjunde studioalbum. Den första halvan av skivan kom 2021 och i maj släpps den i sin helhet. Trots klassiska element av vardagsrealism har Maggio på nu ställt sig själv på sidlinjen av sitt berättande.

Är det här låtar om sunda relationer?
– Det vävs allt oftare in, speciellt på den nya skivan. Som på Daddy Issues. Den beskriver att jag är klar med tramset och att jag har fler än mig själv att tänka på. Mönstren börjar gå ur.

Vad är skillnaden på ångest och kärlek idag jämfört med 16 år sen när du började?
– Det är väldigt stor skillnad, iallafall för mig. Jag har en otroligt mycket mer hälsosam inställning till den relation som jag har idag än vad jag hade för tio år sedan. Jag har alltid varit så himla dålig på kärlek. Det har varit väldigt mycket drama.

Har du sökt drama?
– Absolut. Det har varit mycket av, på, av, på, slut, ihop, slut, ihop. Mycket släpande av sin Ikea-kasse från den enes lägenhet till sin egen mitt i natten och så kommer den andra och knackar på. Till slut känner man bara “varför håller jag på såhär?”.

Varför höll du på sådär?
– Jag vet inte varför man vill riva upp grejer? De flesta människor går ju bara därifrån och känner att “nu har jag fått nog av det här”.

Det ger bra stoff till skivor?
– Precis, nu har jag bränsle för resten av livet om jag vill fortsätta skriva om såriga kärleksrelationer. Jag kan vara bitter i säkert tio år till, haha. Jag tror att jag kom till en punkt där jag kände mig så obeskrivligt klar. Det blir som ett konstigt beroende, man ser liksom inte själv vad det är man gör. Jag började jämföra mina relationer med mina kompisars och bara “har inte ni också de här problemen?”, “gör inte ni också såhär?” och alla tittade på mig som fågelholkar. Då förstod jag, att såhär är det ingen som gör. Då insåg jag, att nu får det vara bra liksom.

Var tror du att trasslet kommer från?
– Jag har inte haft några strålande förebilder när det kommer till relationer när jag var yngre. Jag har inte sett folk bråka på ett vettigt sätt, inte förstått hur man löser konflikter mer än att slänga på luren eller slänga igen en dörr. Och det brukar inte leda till så mycket.

Den nya skivan Och som vanligt händer det något hemskt är inte helt befriad från hjärtekross, så vad är skillnaden nu?
– Det är på ett sätt ett avsked. Jag ser framför mig hur jag står på en scen och sjunger om det. I discoröken. Jag ser mig själv utifrån och inser att det jag sjunger om inte finns kvar, att det är borta. När jag sjunger “Jag tror det var innan New York, tills tornen försvann” i Daddy Issues, alltså det här är saker som skedde för länge sen.

 Daniel Stigefelt

Förra året fyllde hennes nästintill kultförklarade tredje album Satan i gatan tio år. En skiva som har brännmärkt kvällar i Skanstull och uttryck som “fyra trappor upp” för alltid. Plattan producerades av Christian Walz och samtliga låtar tog sig in på topp 100 på Spotify under veckan den släpptes. I början av 2022 blev Veronica Maggio först i Sverige med att nå en miljard streams på Spotify med en låtkatalog helt på svenska. En ribba hon själv inte hade koll på var krossad förrän någon ringde och frågade om hon inte skulle lägga upp något om det på Instagram.

Känner du att du jagar något mer?
– Nä, jag känner inte så. Men jag har kvar hungern som driver mig att komma på nya melodier, texter och projekt. Jag kan fortfarande se en färg och tänka att den skulle vara fin på en turnéaffisch eller se ett tyg och tänka att det skulle man kunna sy en klänning av. Allt det där finns kvar i mig. Men jag känner inte att jag har projekt som är ogjorda. Jag tror inte det kan bli mycket bättre, jag har peakat siffermässigt. Men siffror har heller aldrig sporrat mig. Jag kan känna mig peppad av att skivbolaget har gått igång på siffror och tyckt det känns kul, men själva siffrorna säger mig väldigt lite.

Men när känner man sig nöjd, aldrig?
– Jag har flera gånger tänkt att när jag är klar med den här skivan, då är jag färdig, då är jag nöjd. Men det blir liksom aldrig så, den grejen existerar inte riktigt. Nu drömmer jag nog mer om att komma till en plats där jag bryr mig så lite som möjligt om vad folk tycker, det känns som mitt stora mål. Jag önskar att jag var bättre på att misslyckas framför andra människor, det är ett mål och en dröm. Jag har alltid varit dålig på att kollapsa och be om hjälp, att vara svag och göra bort mig och kunna erkänna det. Det är mitt mål.

Hur känns det då att släppa ett album nu? Finns det fortfarande pirr?
– Ja verkligen, det blir dock lite mindre pirr när man delat upp det i två och man märker responsen mer stegvis. Jag har någon slags samlarinstinkt som blir tillfredsställd av att släppa album. Det känns mäktigt att man skapar en samling av tidskapslar som man inte kan bli kvitt, de kommer alltid finnas där.

En diskografi över ditt liv.
– Jag har varit så dålig på att spara bilder och dagböcker. Jag är en evig slängare av flyttkartonger och skräp. Men albumen finns alltid kvar.

Du är bra på att rensa?
– Jag älskar att rensa.

Min fördom säger annars att du är mer av en nostalgiker.
– Nä, jag vill bara slänga allt åt helvete. Det är lite av en flyktgrej. Bort med allt. Typ “så, nu är vi här i det här livet”.

Du har jobbat med en flera olika producenter och låtskrivare på den här skivan, hur har tankarna gått där?
– Ända sedan Satan i gatan har klimatet rört sig mot att folk inte spelar in en skiva med en person. Det beror kanske lite på vilken värld man befinner sig i men det känns som folk har sessions hela tiden nu. Först var det konceptet lite motvilligt från min sida, jag ville egentligen fortsätta stänga in mig med en person men sen har det känts ganska fritt. Man får mer syre och byter tillvägagångssätt, sitter inte fast och stirrar på samma vägg. Fast nu känner jag i och för sig att jag är trött på det också. Till nästa skiva skulle jag vilja sitta med bara en person i skogen en månad.

Känner du dig trygg med att sitta och skriva bland människor?
– Jag har nog kommit över blygheten men i början var det värre. Det har gått successivt hela tiden. Jag har varit lite osäker på vad jag har att bidra med, “är det här verkligen någonting?”. Jag har fått mer självförtroende av att jobba med många och sett vad alla bidrar med. Men sen gillar jag känslan av att kasta mig ut och säga något som kanske låter äckligt eller pinsamt. Oftast är det då det blir bra.

Ta med mig, hur går det till?
– Jag gillar att improvisera. Då hinner man inte tänka så mycket. Ofta improviserar jag fram en melodi eller texthook, gärna något som jag ser framför mig. Sedan när jag känner att det finns en melodi och ett tema sätter jag mig själv med min dator och skriver när känslan är färsk. Kanske att jag pillar lite med texten i efterhand, men grunden brukar komma ganska snabbt.

Har det alltid varit så?
– Nä, i början gick det mer långsamt. Det var mycket mer självcensur. Jag glömde bort vad jag skrev om eller lade undan låten. Det kunde ta en evighet.

När kommer man över självcensuren, finns det ett före och efter?
– Jag tror ändå att jag knarkar känslan av att kasta mig ut för stupet och säga något weird. Att märka på de andra i rummet att de tyckte det var bra, den känslan är knarkig för mig. Jag
är på något sätt ute efter den kicken, att få dem att tycka att jag är bra.

Då måste det ju vara någon form av social bekräftelse du söker?
– Ja, exakt. Jag har skrivit med folk där jag känner att jag inte får något tillbaka och då blir jag osäker. Det brukar inte sluta med att vi fortsätter jobba ihop. Mitt ego behöver någon sorts feedback. Men bekräftelsen är ju bara en del av det. Att sätta fingret på en känsla jag burit på är nog en större drivkraft ändå.

 

"Jag skulle aldrig klara av att vara Leila K"

 

Min spontana känsla hade nog varit “fuck it jag kan göra vad jag vill nu, jag är högst upp i näringskedjan”.
– Haha. Jag tror att jag bygger mot en sån skiva. Jag har som ett mantra, en inre röst som jag hör hela tiden: “nästa skiva är målet att inte hamna på topp 50, att bara skita i allt, det blir inget tiktok”.

En antiskiva?
– Ja, en antiskiva.

Jag undrar hur Veronica Maggios antiskiva skulle kunna låta. Är det ett tematiskt säckpipealbum, eller kanske spoken word? Tydligen inte det senare.
– Fy fan, spoken word är det värsta jag vet. Det är så svårt att veta, jag älskar ju ändå text som berör mig och träffande melodier. Men jag känner mig lite trött på att fundera på mottagaren. Jag har nog tagit för många varv i studion för att polera kanterna, jag har tänkt på mina fans och hur låten kommer att låta på festivalscen och på radion lite för ofta. Det måste inte bli en anti-skiva på sättet att det låter som Kroumata-musik eller säckpipa utan mer att jag skiter i de sista stegen där jag ser på det utifrån. Nästa gång skulle jag vilja stoppa mig själv när jag känner att jag gjort det roliga och inte göra de där sista 20 procenten som är lite för andras skull. Vara modigare helt enkelt.

 Daniel Stigefelt

Har du gjort mycket för andras skull?
– När jag är i mitt slitnaste tillstånd, lite som nu, då känner jag gärna så. Så det beror på när man fångar mig. Jag älskar det kreativa men jag ogillar starkt att det ska värderas och klättras på listor. Att det ska vara något känns kämpigt. Förväntningar är det svåraste.

Det känns som det måste ligga ganska mycket förväntningar på dig när du släpper en ny låt?
– Det kan både vara sporrande och lägga krokben. Finns det inga förväntningar händer kanske inget alls. Det svåraste med det här yrket är att hitta ett lagom. Antingen ger man allt och blir helt utbränd. Eller så får man alldeles för få förfrågningar.

Var kommer känslan av att behöva vara till lags för skivbolag och branschkollegor från?
– Jag har alltid varit lite avundsjuk på folk som känns sådär frigjorda på det sättet att de ger sken av att inte bryr sig om något. Om jag gör saker offentligt känner jag att jag måste vara folk till lags men inte om jag gör saker i hemlighet. Jag skulle aldrig klara av att vara Leila K, om du förstår vad jag menar? Jag har alltid känt att jag måste prestera och bidra för att vara värd något. Det är ju lite sad men det är därifrån jag kommer.

Vad är det som driver dig att fortsätta göra musik?
– Varje gång jag hamnar på en lite mörk plats är det som att en liten lampa blinkar där inne och påminner mig om hur mycket jag älskar skapandeprocessen. Att få sitta där och klura.
Tiden går jättefort och man glömmer bort allt man ska göra. Allt handlar om att hitta den där lilla melodin, den där texten. Samma sak när man står och repar. Den där nästan terapuetiska känslan när man tar i på någon lång ahh-kör, det känns som man blir helt läkt av den grejen. Eller att stå och lyssna på folks fina synthljud.

Då är det alltså musiken.
– Ja, det är liksom det som är kallet. Resten skulle man kunna skita i.

Så det loppet är inte kört bara för att man blir äldre, framgångsrik och mindre olyckligt kär?
– Nej, snarare tvärtom. Ibland kan det kännas som en jävla förbannelse att den där grejen kallar på en hela tiden som någon slags siren från djupet. Släpp mig, haha. Jag kanske kan känna att vissa delar är över och att ingen är nyfiken på mig längre. Då vill jag lite be om ursäkt för att jag fortfarande finns och fortsätter tjata om min grej. Men folk får ju bara sluta lyssna om de inte vill höra.

 

"Det är klart jag gått genom en massa skit, jag har bara inte sagt det i Så mycket bättre"

 

Det kommer så sjukt mycket ny musik hela tiden.
– Jag kan känna en stress över att jag ska tappa magkänslan för vad jag gillar. Någon gång kommer man såklart att tappa den känsligheten och nå stadiet där ens musik låter som något en 25-åring skrattar åt. Det får man acceptera. Jag kan känna en stress över att hålla på lite för länge, jag vill gå från festen först.

När man sitter där klockan sju på morgonen med en folköl och stirrar paralyserat på personen man är kär som hånglar med en annan men inte har självbevarelsedrift att röra sig ur fläcken?
– Exakt. Man ser sitt eget smink och bara nej nu. Man vill inte behöva se dagisbarn vara ute och gå när man är på väg hem. Då är det över.

När hände det sist?
– Oj, det var ändå länge sen nu. Men annars kan jag ägna mig åt den grejen alldeles för länge, jag har bra nattkondis!

Hur mycket cigg röker du nu för tiden?
– Officiellt noll.

Inofficiellt?
– Någon slags turnérökande händer, inte så att jag drar i mig ett paket om dagen när jag är på turné. För tio år sen var det en föryngrande grej att röka men nu känns det som att man är 65 när man röker cigg. Det är bara gamlingar kvar. Det är inte så punkigt.

När försvann punken från att röka?
– Det kanske är en konstig utifrånbetraktelse för att jag inte tillhör den generationen. Men nu är unga så otroligt mycket fräschare, de är otroligt bra på hudvård och smink. De röker inte, vet exakt vad de ska äta och tränar. Själv hade jag ingen koll i den åldern.

De klär sig otippat snyggt med?
– Det är faktiskt sjukt! Jag såg ut som en idiot som 16-åring, det var som att någon kastat in mig på HM och så rullade jag ut i världens sämsta outfit. Allt var hemmagjort. Min syster har en dotter som är i den åldern och det fanns ett litet fönster på typ tio minuter som hon frågade mig om jag kunde visa henne hur hon gjorde min eyeliner, jag blev smickrad. En minut senare hade hon kollat på tutorials och nailade den utan min hjälp.

Tiktok?
– Jag är inte jättestort fan men gick in en gång för att kolla kommentarer. Allt var i regel jättesnällt men sen såg jag en ondskefull kommentar och då kände jag att jag inte var gjord för det där.

Hur är du med kritik?
– Jag borde egentligen bara vara tacksam. Den värsta kritiken jag får är att jag är mellanmjölk, inte har edge eller inte är närvarande. Nu när jag säger det högt är väl det i och för sig det taskigaste man kan säga? Men även att jag skulle vara kall eller avstängd. Om någon tycker att jag är dålig får den tycka det men jag hatar känslan av att någon missförstår mitt svala, eller mitt sköra, som att jag inte har känslor. Det är som att jag vill få en chans att ursäkta mig och säga “hallå, det här är min egen självbevarelsedrift, jag gör det här för att skydda mig själv”.

Idag känns det ju mer som regel än undantag att offentliga personer är väldigt öppna med sina privatliv.
– Det är på något sätt min värsta fiende, jag har alltid varit lite rädd att bryta ut från mitt skal. Det är klart jag också gått genom en massa skit, jag har bara inte sagt det i Så mycket bättre. Det känns som en omöjlig uppgift att vara äkta och transparent inför en stor ansiktslös massa. För mig känns inte det som kommunikation. Även om du får kommentarer, likes eller en tumme upp. Jag är glad att jag har det skyddet för annars tror jag att jag skulle gå sönder.

Har det funnits en önskan att vilja bli mer öppen?
– Jag har nog varit avundsjuk på människor som delar med sig mer än vad jag gör. De får ett mer mänskligt mottagande, en annan förståelse och acceptans. Men att knarka folk respons är ett dyrt utbyte, de kommer för evigt veta att någon i din familj fick cancer eller att du gjort en abort. Sen ska du när som helst svara på de frågorna och du kan aldrig bestämma själv. Allt har ett pris men öppenheten medför såklart även något bra. Ibland släpper den spärren även för mig men jag har något inbyggt i mig som granskar det jag gör. Jag kan inte helt leva ut och bita huvudet av en fladdermus på scen. Nånting håller mig tillbaka.

Ett starkt konsekvenstänk?
– Inför mångas ögon har jag det. Men det är väl där i konflikten ligger. Om inte någon ser mig kan jag göra vad som helst, men så fort de tittar fryser jag till is. Som artist förväntas man på något sätt göra sitt allra knasigaste inför människor, det kan jag tycka är svårt.

 Daniel Stigefelt

I höst blir Veronica Maggios texter en pjäs på stadsteatern i Stockholm. Regissören Alexander Mørk-Eidem har byggt ett manus inspirerat av texterna från Satan i gatan och Oskar Linnros Vilja bli.
– Först var jag lite orolig att det skulle bli en slags West Side Story med två artister. Att det skulle bli min och Oskars relation all over again fast med utbytta namn. Men den bottnar i regissörens egna break up då han lyssnade mycket på våra skivor. Det var det enda viktiga för mig, att det inte får handla om mig och Oskar, det känns bara äckligt.

Skulle du kunnat tänka dig att spela dig själv?
– Nej, aldrig, haha. Fy vad hemskt.

Skådespela någon annan..?
– Ja, lätt skådespela, men inte mig själv. Det låter som en mardröm.

På tal om skådespel, vad är det grövsta du har gjort för att få uppmärksamhet?
– Gud, vågar jag ens ha det här i skrift? Jag var väldigt liten, 17 eller 18 och i Österrike så låt gå. Jag fejkade att jag tagit en överdos, på toaletten på en klubb. Det blev jättemycket uppståndelse och jag var liksom kvar i det här och fortsatte låtsas tills jag insåg allvaret. Klubbägaren stod och skakade mig och min kompis Claudi som var med. Han hotade med att ringa polisen och sa att om det verkligen var så illa så måste vi åka till sjukhuset. Då slutade jag, sa att jag nog höll på att vakna till och bara behövde lite vatten. Otroligt pinsamt.

Vad var anledningen?
– Upprinnelsen var nog att jag druckit alldeles för mycket och så hade jag nog fått smaka på några bloss av någonting. Jag kände att det blev för mycket och skämdes över att jag mådde dåligt så jag låtsades att jag att jag tagit andra saker också. Sen var det nog kul att alla var så otroligt oroade, så jag fortsatte jag att gräva min…

…egen grav.
Haha, japp, tills det var jättemycket folk och jag låg där på det där badrumsgolvet. En rolig detalj är att jag precis hade klippt och färgat mitt hår svart som Uma Thurman i Pulp Fiction. Jag kanske bara var inne i en drogromantisk period. Jag ville nog inte ha den där sprutan i hjärtat trots allt, men det var ett litet moment jag hade.

Skulle något liknande kunna hända idag?
– Jag skulle inte klara av lika mycket teater. Men jag kan känna att jag har den där ohälsosamma känslan av att vilja krydda. Jag gick journalistisk inriktning första året på gymnasiet och då sa min lärare i journalistik att “du kanske inte skulle bli en jättebra journalist med tanke på din relation till sanningen, men du kanske skulle kunna skriva skönlitterärt istället”.

Jag vill hellre höra en bra historia än en skittråkig som håller sig till sanningen.
– Verkligen. Jag kan önska att jag ljugit mycket mer genom min artistkarriär. Folk vill bli underhållna, de har aldrig bett om att få höra sanningen. Hundra procent påhittat verkar så kul, Johnny Cash-påhittat liksom.

En gång kom en man fram till mig i mataffären och frågade om jag hade ryskt påbrå, jag svarade ja.
– Och du gick ändå därifrån med en känsla av att du vann, haha. Det är en känsla av makt tror jag. ”Nu bestämde jag själv att jag var från Ryssland och du kommer för evigt att tro det.”

Är Veronica Maggio nöjd?
– Jag tror det. Men beror också på vilken dag det är. Igår hade jag en sån dag, jag ville nästan flytta den här intervjun för att jag var så trött och tänkte att jag skulle vara så neggig. Men egentligen känner jag mig väldigt nöjd och stolt. Och glad över det mesta. Man hade kunnat svänga av där eller där men nu blev det inte så utan det blev såhär istället. Men det skulle vara konstigt om jag var missnöjd.

Hade du tänkt att det skulle bli såhär?
– Nä, det hade jag inte. När jag släppte Den första är alltid gratis 2016 tog jag och min basist en gravöl och bara “we had a good run, hoppas vi får spela pizzerior sen iallafall”. Då tänkte jag att det nog var färdigt, sen så tog det fart igen.

Skulle du känna dig nöjd om det skulle vara över nu?
– Absolut, men helst av allt skulle jag vilja gå frivilligt. Släng inte ut mina grejer på trottoaren liksom.

Fucka ur?
– Ah, verkligen. Crash and burn, Thelma och Louise-slutet. Där det inte blir någon tvåa för de redan är stendöda.

Läs även: Veronica Maggio: "Jag är rädd för att falla för myten om mig själv"

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!