Vem svingar svärdet?

Sagan om kung Arthur och det magiska svärdet Excalibur är en historia om män för män. Och så har det sett ut i över tusen år. Fram tills nu.

Halmhusen brinner och byborna springer i panik för att undfly eldens lågor och paladinernas klingor. De kristna tempelriddarna är här för att rensa skogen från feyfolket – de otrogna, de som vänder blicken mot naturen snarare än upp mot skyn. Den svarta röken ligger tung över trädtopparna när den unga feykvinnan Nimue smiter in i templet för att rädda sig själv. Där finner hon sin sårade mor på det kalla stengolvet. Hon håller krampartat om ett svärd inlindat i en svepning och ber Nimue om ett sista löfte: “Ta svärdet till Merlin”.

Enligt den keltiska myten får kung Arthur det magiska svärdet Excalibur från Damen i sjön, eller – som hon också heter – Nimue. Tv-serien Cursed flippar på könsrollen och ställer frågan: Vad hade hänt om Nimue behållit svärdet för egen räkning?

Över en skakig telefonlina får jag tag i Frank Miller, serietidningsvirtuosen och en av upphovsmännen till Cursed.
– Det är ett fantastiskt sätt att se på en historia som alltid har berättats av män, för män, om män. Om du tittar på Arthurmyten så ser du att den är full av mäktiga kvinnor. Du har Morgana, Guinevere, Nimue … Det är på tiden att deras historia berättas, säger Frank Miller.

Tv-serien Cursed är baserad på romanen han har gjort tillsammans med Tom Wheeler. Frank Miller har ritat illustrationerna som sticks in mellan något kapitel här och var medan Tom Wheeler har skrivit texten. Att Frank Millers namn står först på omslaget är ingen tillfällighet då han är något av en superstjärna i serietidningskretsar. Hans Daredevil: Born again, Sin City och 300 räknas till nördkanon, och Dark Knight Returns från 1986 kallas fortfarande för den bästa serieromanen som gjorts om Batman.

Han har förstått gjort mer än ”bara” illustrerat Cursed. Berättelsen är millerskt gritty och frossar i godtyckligt våld där utskjutande lemmar har en tendens att skiljas från sina kroppar. I den jämförelsevis nedtonade tv-serien ser vi den australiska skådespelaren Katherine Langford, känd från 13 Reasons Why, i rollen som Nimue. Men sagan om Excalibur, kung Arthur och riddarna av det runda bordet är fylld med välkända namn som Sir Lancelot, Morgana le Fay och trollkarlen Merlin.
– Första gången mina föräldrar läste Sagan om ringen till mig var jag åtta och vi var i Ungern för att farsan filmade där. Jag blev helt torsk på det där med orcher och alver och sagor och äventyr, säger Gustaf Skarsgård som spelar Merlin.

När vi stöter på Gustaf Skarsgårds Merlin är han en bruten man. Alkoholiserad, bespottad och någonstans på vägen har han blivit av med sin trollkraft. Samtidigt förstår vi att han har ett band till svärdet som sträcker sig över många mansåldrar. Jag frågar Gustaf hur det var att ta sig an en så ikonisk karaktär.
– Utmaningen är att släppa förväntningarna och göra karaktären till sin egen. Fördelen med Merlin är att även om han har gjorts i så många tappningar så finns det inte en tydlig bild om vem den trollkarlen är, jämfört med Dumbledore eller Gandalf. Jag känner ingen skyldighet att upprätthålla något slags arv. Den tolkning vi gör är något helt nytt som man inte har sett förut, säger han.

Cursed spelades in under nio månader runt om England och Wales. Stora delar av serien utspelar sig i vackra lummiga skogsmiljöer eller i pittoreska byar. ”It celebrates nature”, säger Frank Miller när jag frågar honom om hur tv-seriens estetik skiljer sig från andra Miller-adaptioner som Sin City och 300. Gustaf kan relatera till det, eller åtminstone till vad han själv kallar “en djup längtan till naturen”.
– Det har antagligen att göra med att jag växte upp på Söder. Om vi skulle ut till naturen så fick jag hoppa på tunnelbanan och åka till Björkhagen. Det var vår relation till naturen, säger han och tillägger att det kanske var därför han fastnade för fantasygenren och lajvrollspel.

Var du en lajvare? Berätta mer!
– När jag var 12–13 år så drogs jag med på lajv med kompisar och höll på med det i några år. Det är så det är med yrket också, det har alltid funnits en längtan att få utforska. Inte så mycket att fly mig själv utan glädjen och nyfikenhet i att få uppleva andra världar, människor och miljöer. Jag ser mig själv som en proffslajvare här, där jag får rida på häst, vifta med trollstavar och få betalt för det, säger Gustaf Skarsgård.

Trots att Gustaf vurmar för fantasy och ägnade sina tidiga tonår åt att rollspelslajva i skogen berättar han att han aldrig fångades av historien om kung Arthur och det magiska svärdet.
– Jag har ingen vidare stark relation till den. Jag minns den gamla 80-talsfilmen Excalibur och såklart Svärdet i stenen. Min farsa var ju också med i en kung Arthur-film, kom jag på (Stellan Skarsgård spelar skurken Cerdic i King Arthur från 2004, reds.anm). Men jag tycker att den är så vag. Det finns ingen tydlig referens där som får mig att känna att den är min, den har tolkats så vitt och så olika. Nä, jag har ingen sentimental relation till den.

Utöver manusplugg fylldes schemat med fäktning, ridning och pilbågsskjutning. Då serien spelades in under en så koncentrerad period i Storbritannien kunde Gustaf ägna mycket tid i hotellrummet åt att hitta en röst och ge kropp till rollen.
– Det var aldrig tungt eller jobbigt, utmaningarna var mer av konkret form. Hur ska jag få till den här långa trollformeln på ett keltiskt älvspråk samtidigt som jag svingar nåt form av vapen? Den typen av utmaningar.

Hur gör du för att trolla på älviska utan att bli självmedveten?
– Mitt jobb går ut på att släppa självmedvetenheten i utförandeögonblicket. Om jag inte kunde det så skulle jag inte vara skådis. Paradoxen med att vara skådespelare är att göra all förberedelse du kan fram till den punkten du ska framföra det. Då måste du släppa allt och bara vara i ögonblicket. Om du står där och aktivt försöker utföra det du har förberett dig på blir det inte levande. Hela arbetet går ut på att förbereda sig så pass väl att du vid det ögonblicket kan strunta i det.

Där Nimue är viljestark och moraliskt klanderfri snubblar Merlin runt, omtöcknad i ett ihållande rus. Kanske kan man jämföra honom med den försupne hjälten Haymitch i Hunger Games, för Curseds tonalitet för snarare tankarna till moderna ung vuxen-romaner än keltiska diktverk från 800-talet. Jag frågar Frank Miller varför han tror att Arthurmyten har blivit en sådan historia som vi alltid återkommer till.
– Arthurmyten kommer tillbaka till oss i flera olika former, omtolkad och återuppfunnen, vare sig vi vet om det eller inte. Se bara på Star Wars. Där finns det mycket lånat från Arthur, inte minst ett magiskt svärd. En bra story återvänder generation efter generation. Och legenden om kung Arthur är en historia som vi återbesöker århundrade efter århundrade, säger Frank Miller.

Under de fem decennier som Frank Miller har arbetat med serietidningar, böcker, film- och tv-manus har han varit med om fler omställningar än de flesta. Han har sett serietidningsindustrin gå från storspelare till ruiner för att sedan återuppstå som en maktfaktor i och med superhjältefilmernas dominans på biograferna. För att inte tala om hur streamingjättarna helt ritade om tv-kartan. Trots det menar han att berättandet i sig inte har förändrats – bara uttrycksformerna.
– Varje tidsålder är berättelsernas tidsålder. Vi inbillar oss att det är något speciellt och annorlunda med den tid vi lever i. Men nej, varje era som någonsin har existerat, från det att grottmännen målade på väggarna, har varit en era för historieberättare. Det finns inget som gör den här tiden annorlunda, säger han.

För Devon Terrell, som spelar Arthur och har vuxit upp med 00-talets fantasy- och äventyrsboom, är Cursed något av en pojkdröm. Blotta skalan på produktionen var imponerande.
– Jag har aldrig jobbat i Storbritannien tidigare, men det var helt otroligt. Skogsmiljöerna vi spelade in i, det stora produktionsteamet, håret, frisyrerna, kostymerna… Det här är en sådan tv-serie som man drömmer om att få titta på, och framför allt att få vara med i. Jag växte upp med Sagan om ringen och Harry Potter, att helt plötsligt befinna mig i en sådan värld – det är som en dröm som slår in, säger en upprymd Devon Terrell.

Vad som däremot inte kan vara en dröm är timingen.

När Cursed når Netflix den 17 juli har corona sköljt över världen som en syndaflod. En halv miljon har dött i sviterna av pandemin, lågkonjunkturen är global och arbetslösheten är lika omfattande som den kvävande uppgivenheten. Lägg till polisövervåld, upplopp och annalkande klimatapokalyps och du har pestens år 2020.

Samtidigt kommer jag att tänka på den stora depressionen under 1930-talet. När den slog som hårdast sökte sig massorna till biograferna för att se hjältar svinga sig i takkronor och bli skrämda av Universals monsterrullar. Snarare än att göra upp med verkligheten ville publiken fly den.

Kanske är fantasysagor med svärd och magi just det vi behöver. En eskapistisk oas där vi dras med i kampen mellan gott och ont och förfasas över machiavelliska skurkar. För fantasysaga är just vad Cursed är.
– Cursed är verkligen saga och äventyr, säger Gustaf Skarsgård. Det här är medeltidsfantasy enligt spelets alla regler. Tom Wheeler som har skrivit historien var, precis som jag, också en fantasynörd och brukade spela Drakar och demoner när han var liten.

"Vi är hovnarren som pekar finger åt kungen"

I pressmaterialet läser jag om ”aktuella samhällsfrågor”. För den som letar finns det samhällskommentarer i Cursed, men de är så generella att de kan appliceras på allt och inget. Att kämpa mot förtryck, stå upp för det som är rätt. Det är sådant som stora företag som Disney och Netflix kan stå för eftersom det inte betyder något. Alla är emot förtryck och det som är fel – även om vi har olika definitioner om vad som är vad.

I samtalet med Gustaf Skarsgård glider vi över till makt. När vi pratar har manifestationerna mot polisvåldet inte ägt rum, gatorna står folktomma och George Floyd är fortfarande vid liv. Men när jag läser citaten i efterhand kan jag inte tänka på något annat.
–­ Anledningen varför vi återkommer till Arthurmyten är att den ställer frågan om legitimiteten av makten. Hela svärdet i stenen-grejen handlar ju om det. Vem har rätten att besitta makten? Jag tror att vi försöker hitta rättfärdigandet och legitimiteten av makten. Vem är lämpad att svinga det allsmäktiga svärdet?

Även Frank Miller halkar in på samma spår. Cursed är inte hans mest politiska verk – inte på långa vägar! – men samtiden finns hela tiden där. Mellan raderna och under tuschlinjerna.
­– Jag är en cartoonist, det är vad vi gör, säger han och låter tystnaden hänga kvar i luren. Vi är hovnarren som pekar finger åt kungen.