Värdig sektskildring sökes

Till att börja med: jag förstår lockelsen i att låta en sekt fungera som språngbräda för en bra story, det gör jag verkligen. Men att bara behandla sekten som ett intressant upplägg eller ett intressant karaktärsdrag kan bli problematiskt i längden.

Det här blev uppenbart när jag läste Emily Nussbaums hyllning till nya Netflix-komedin Unbreakable Kimmy Schmidt i The New Yorker. Hon menar att serien – som handlar om en ung tjejs försök att acklimatisera sig till ett vanligt liv efter att ha blivit räddad från en domedagssekt – gör något ovanligt roligt av ett hemskt ämne. “It suggests that surviving could be more than just living on. It could be a kind of freedom, too.” Jo, visst, men bakom den fiktiva solskenshistorian vilar fortfarande ett faktiskt samhällsproblem. Att hävda något annat vore att bagatellisera tillvaron för de som tvingas växa upp i verklighetsfrånvänt slutna sällskap runt om i världen.

Det här estetiserandet av sekter är samtidigt inget som är unikt för just tv-mediet. När indiebandet Girls var i ropet med sitt debutalbum 2009 blev det mer regel än undantag bland recensenterna att nämna frontmannen Christopher Owens sektbagrund. Hans tragiska uppväxt i Children of God blev snabbt en billig selling point.

När Detroit-rapparen Angel Haze kom fram häromåret följde det precis samma dramaturgi. Man svalde uppbrottet från den kristna fundamentalistsekten hon växte upp i med hull och hår. Hennes livsöde var förstås djupt drabbande, det verkade alla överens om. Men samtidigt lät man det gladeligen fungera som en kittlande fond att bygga upp recensionen kring. Tyngden av hennes erfarenheter blev en nästan sexig slags kuriosa att lyfta fram. Ingen vilja att granska eller gräva vidare. Sekten var då, och det här är nu.

Ett ännu värre exempel är nog ändå Breaking Amish – TLC-serien som gör reality-tv av det här med sekttillhörighet. Att låta unga medlemmar från anabaptistiska sekter pröva på det “vanliga” livet i New York borde i teorin kunna innebära en intressant skärningspunkt. Istället resulterar det bara i scriptade, gymnasiala kärleksintriger knappt värdiga The Hills på MTV.

Ingenstans blir dock estetiserandet av sekter så tydligt som på siten Mormonboyz.com – ett suspekt porrnäste dedikerat till “hot mormon missionairies”. Här släpper man på de sista spärrarna. Det är sjukt, men trots snusket kan man ju någonstans tycka att det är ett ärligare angrepp på sektföreteelsen än den smygande exploatering som kulturjournalistiken annars sysselsätter sig med.

Med detta sagt: jag längtar ändå oförskämt mycket efter The Wolfpack – en kommande dokumentär om bröderna Angulo som växte upp inlåsta i en klaustrofobisk lägenhet på Lower East Side. Av de tidiga recensionerna att döma är den totalt humor- och porrbefriad. Bara en seriös stund om ett ämne som verkligen förtjänar att tas på allvar.

Läs även: "Har samhället fastnat i The Netrix?"