Välkommen till Sverige 2015

14:28 27 Aug 2014

omslag_hires.jpg
Illustration: Patrik Svensson

Årets valrörelse har framförallt lärt oss att det går åt skogen oavsett vilken valsedel vi lägger i kuvertet. Tobias Boström gav sig ut i samtiden ett år från nu, i två parallella verkligheter, där båda blockens värsta farhågor om varandra besannats. 

Del 1, september 2015 

(ett år efter rödgrön valvinst)

 

Jag vaknar med ett ryck av att ett alarm tjuter över staden. Klockan är sex och ”en jobbigare morgon”-signalen har ljudit. ”Tuta bäst du vill” tänker jag och drar min kudde över huvudet.

 

Eftersom det inte längre lönar sig att jobba har jag omfamnat bidragssamhället och blivit förtidspensionerad. Precis som Anna Dahlberg varnade för i Expressen, innebar en S-ledd regering att flytta undan människor från arbetslöshetsstatistiken. Arbetslösheten är utraderad i rapporterna, men precis som morgonlarmet är det blott en rökridå, tät som Pagrotskys skägg. Permanenta åtgärdsprogram – alla ska med.

 

Eftersom jag inte kan somna om slår jag på tv:n. Statstelevisionen har hakat på SlowTV-trenden och visar en torkande oljemålning av socialistledaren Stefan Löfven. På radion är Athena Farrokhzad programledare i varje kanal, och den enda musiken är en akustisk version av Kartellens Svarta duvor & vissna liljor. Som hämtat ur Lars Beckmans feberdrömmar.

 

Jag sveper en kulturelitskofta runt mig och beger mig ner på stan. Yrvaket insuper jag intrycken – lapplisor punkterar stadsjeepar, lukten från hentoaletter och loja skolkande ungdomar i keps.

 

”Psst, pulled pork? Pulled pork?” Mina tankar avbryts av en ung kvinna som står vid en olagligt parkerad Volvo 240. En av de många svart-foodtrucks som gömmer sig i innerstan sedan entreprenörskap blev förbjudet. ”Må innovationskraften vara med dig”, viskar hon när jag betalar.

 

Själv rycker jag på axlarna: hon är en av de många före detta restauranganställda som bortglömda lever utanför staden i ett grustag med egen tideräkning, just nu år 1 e.d. (efter dubbelstöten).

 

Medan smaken av pulled pork-mackan långsamt försvinner från tungan promenerar jag bort till Strömkajen. På vindstilla dagar kan man höra den sovjetiska nationalsången ända från Gotland. Ön annekterades av Ryssland i slutet av 2014, precis som man kunde väntat sig när man inte skött försvaret. Almedalsveckan hålls numera i Heron City i södra Stockholm.

 

Jag vänder ryggen mot havet och tittar bort mot riksdagshuset. Fönstren står på vid gavel och en rökpelare stiger oengagerat mot skyn från en av dem. På flaggan på husets topp har någon skrivit KUKEN och i parken på framsidan leker ett par rödgrönarosa riksdagsmän Hela havet stormar. Ingen tar ansvar för Sveriges ekonomi så långt ögat når. Precis som Beatrice Ask varnade för i en intervju, såg de grovt kriminella gärna en rödgrön regering. Just nu håller de en tredagars vandalfestival tillsammans med våldsvänstern i Kungsträdgården.

 

Vi som höll på att göra ett bra Sverige bättre… Men efter att RUT-avdraget togs bort och alla drivna människor tvingades vara hemma för att städa har tillväxten helt avstannat.

 

Carl Bildt tog verkligen inte i när han på Twitter varnade för ”masslakt av skolor och vårdinrättningar” vid maktskifte. Det enda vi har kvar är flumskolan 2.0 utan krav och skolbänkar. Dagens unga växer upp till att bli lika anställningsbara som en bortglömd råsaftscentrifug i ett källarförråd.

 

Jag sätter mig på en parkbänk för att vila mina bidragströtta ben. Bredvid mig sitter en välklädd åttaåring i snedlugg och med mössan i handen. ”Nådiga hen, varför tog ni min skola ifrån mig?” frågar han med rödgråtna ögon. Jag har inget svar utan kan bara konstatera att Vårdföretagarna hade rätt – vi är fast i en fyra år lång vinter. Och ett jävla alarm som tjuter varje morgon.

 

Del 2, september 2015 

(ett år efter Alliansens valvinst)

 

”Flytta på dig!” skriker killen som stöter till min axel vid tunnelbaneuppgången Östermalm Villastad. ”Typisk bemanningsjogg”, tänker jag. ”När arbetsgivaren ringer gäller det att vara först på plats. ”

 

”Arbetskraften lyfter Sverige!” ropar jag efter honom. De otrygga anställningsformerna tar över, precis som en samlad vänster varnade för. På morgonen känns innerstan som om tavlan Grindslanten hade blivit medveten om sin egen existens och timewarpat sig 130 år framåt i tiden.

 

Ingen erbjuder sig att hjälpa mig att ta upp min väska som jag tappade – det drar friskt av egoismvindar i Alliansens Sverige.

 

Jag svänger av vid skolan Lilla resursen och ser kön till castingen av tv-programmet Vem vill bli femteklassare?. Vinnaren får en plats i en privatskola. De köande barnens ögon är lika urholkade som välfärden, och de lärde sig att räkna till tio genom att rabbla antalet jobbskatteavdrag. Att man numera får betyg från BB verkar inte motivera alla.

 

Tar övergångstället vid Lundin Oil Avenue men blir nästan påkörd av en buss där utländska riskkapitalister sitter naglade mot vindrutorna. Utförsäljningsturismen har blivit en alltmer påtaglig del av stadsbilden. De slussas runt i staden och den första som skriker ”Tjing-pax!” och pekar på något offentligt får köpa det. På kvällarna fyller de kapitalistmagarna på Sturehof i en utförsäljningsceremoni där de skriver under papper med reklampennor från NUON till tonerna av Mange Schmidts We are the välfärdsoligark family. Vänsterpartiets skämtsamma YouTube-film om Faust Capital känns som gullig Disney-rulle i jämförelse. Här får alla slå på den svenska välfärdspiñatan.

 

Jag känner för att fly staden men det enda den totalprivatiserade rälskommunikationen verkar kunna sköta är de NATO-soldater som transporteras norrut för att öva stadsstrid i övergivna glesbygdsapotek.

 

Jag ser en marknadsanpassad permobil i ett gatuhörn, troligtvis lämnad där av en gamling som inte längre hade råd att använda den. Jag puttar bort blöjvågen från pakethållaren, drar mitt kreditkort och swischar iväg. På Söderleden råder det trafikkaos, en cyklist har krockat med en skock Fas 4:are. ”Tar du det kontant eller på faktura?” hör jag ambulanspersonalen fråga medan jag zick-zackar mig mellan bilarna.

 

Vi valde ett ”samhälle byggt på girighet och vinstjakt” istället för ett på omtanke och solidaritet, precis som Jonas Sjöstedt varnade för. De kallar det förnyelse, och vilket det kanske är – om förnyelse är något lika behagligt som att trampa barfota på en legobit.

 

Jag parkerar permobilen på toppen av Hammarbyhöjden och tittar ut över staden. Där trängs vinstdrivande bibliotek som enbart lånar ut Camilla Läckberg-deckare med privatiserade polisstationer som hyr ut knarkhundar till oroliga tonårsföräldrar.

 

Jag ser Historiska museet och deras sponsrade utställning Saker Moderaterna löste (just nu kan man tydligen beskåda Anders Borgs hästsvans i formalin). Jag andas in och känner korvdoften från ett par etniska svenskar mitt i livet som grillar barbecue med en nedlagd kommunalskola som ved. Ovanför allt vajar en svensk flagga, som efter att den konkurrensutsatts pryds av en företagslogotyp i övre vänstra hörnet.

 

När jag vänder blicken åt andra hållet så långt ögat når ser jag ödelagda kranskommuner täckta med giftalger och försurningar. De enda som bor där är utförsäkrade som tjänar ihop levebrödet genom att vara statister i crossovern mellan Walking Dead och Welcome to Sweden.

Jag önskar att jag kunde klaga men det tjänar väl inget till. Det enda man får då är ett till jobbskatteavdrag.

 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!