Det vanligaste problemet inom politiken är att vi har så svårt att förstå oss på varandra, att vi är så ovilliga att se varandras sidor av saken. Kanske går det lättare om man verkligen försöker sätta sig in i andra människors vardag. Det är precis vad Tobias Boström gjorde. Under en veckas tid lajvade han sympatisör till våra olika riksdagspartier. Det här är resultatet.
På söndagskvällen innan lajv- veckan börjar kontaktar jag Teresa Axner vid Lajvverk-staden för att få några tips på hur jag ska förbereda mig. Teresa rekommenderar att jag hitta en låt till varje karaktär som jag kan nynna på för att påminna mig om vem jag “är”.
Måndag: Vänsterpartiet
Doktor Kosmos – Kapitalist! Nu ska du dö!
”Fattar hon inte att jag gör det här för att hon ska få billigare kollektivtrafik”, tänker jag när en tant ger mig onda ögat då jag flåsande klättrar över tunnelbanespärren vid Skanstull. Jag är noga med att gömma ansiktet för övervakningskamerorna med min palestinasjal, borgerliga lakajerna ska inte ha koll på mig. Framme vid Medborgarplatsen drar jag fram mina hemutskrivna flygblad för ”solidaritet med plantage-arbetarna i Ecuador”, men inser snart att det är det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Att det ska vara så jobbigt att rädda världen! Jag droppar bunten på en parkbänk och går mot närmaste falafelhak; betalar i enkronor. När jag slickat i mig det sista av kebab-såsen går jag in i en leksaksaffär med planen att arrangera byggklossar så de formar ”klasskamp”, men känner bara lukten av amerikansk imperialistanda. Flyr till 7-Eleven och skriver ett argt e-mail till VD:n på Nestlé.
Sedan strosar jag runt i kvällssolen och slentrianpillar bort SD-klistermärken från lyktstolpar tills Carmen öppnar. I toalettkön inleder en kille en konversation genom att knäppa mig kamratligt på min (v)-pin. Han berättar att han ska åka till Jamaica i tre månader för sitt ex-jobb i Internationella utvecklingsstudier. ”Soft som fan, skriva en timme om dagen och sedan ligga i hängmattan och röka på”. ”Workers of the world unite”, mumlar jag och lunkar hemåt med vänsternäven knuten i fickan.
Tisdag: Miljöpartiet
Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder
Jag vaknar och etch-a-sketch-skakar min hjärna: ny dag, nytt parti. Börjar dagen med att checka av “Lunch på Hållbart & Njutbart i Årsta” på GTD-appen. Restaurangen är full av vintage-barnvagnar och lattesörplande föräldrar som byter tips om hur man bäst åker kollektivt i Stockholm.
”Även bussar släpper ut avgaser”, tänker jag sedan medan jag med smaken av tzay- spett i munnen spänner på mig cykel-hjälmen. När jag dragit upp dragkedjorna på alla de praktiska fickorna i min vindtäta friluftsjacka påbörjar jag pedal-resan mot KTH som idag anordnar öppen föreläsning om ”Renewable Energy and Landscape”. Gör en paus på vägen vid den urbana trädgården vid Skanstullsbron för lite mental och fysisk klimatterapi garnerat med en härlig New York-känsla. Efter att diskret pekat fuck you till bränsleslukande bilister slår jag mig ner i föreläsningssalen tillsammans med 20 killar med Monchichi-ansikten och glasögon. I kaffepausen börjar folk diskutera energilösningar och jag gör det enda tänkbara för att inte avslöja min karaktär – gömmer mig på toaletten. Efter föreläsningen handlar jag på Goodfoods på Skånegatan, stryker fingret längs Handla klimatsmart-appen och ler åt att det står ”det mest klimat-smarta du kan göra är att inte ta bilen till affären”.
Väl hemma Professor Baltazar-går jag runt i en cirkel och tänker på världsproblem tills jag blir trött. Avslutar kvällen med en dokumentär jag lagligt laddat ner från iTunes och en kopp rättvisemärkt kaffe som importerats från Bolivia.
Onsdag: Folkpartiet
Arja Saijonmaa – Jag vill leva i Europa
”Inget slår känslan av att handla med euro, det är dags att vi ansluter oss till samarbetet snart”, säger jag till kassören på turist-affären i Gamla Stan när jag lägger fram ett euromynt som betalning för tre ”Greetings from Sweden”-vykort.
Jag stoppar korten i innerfickan på Dressmann-kavajen jag har på mig enligt den gamla folkpartidevisen ”hellre finklädd än välklädd”. Jag beger mig mot den socialdemokratiska flum-skolans antites – Stockholms nya internationella grundskola – som idag invigs av folkpartiets egen Lotta Edholm, skolborgarråd i Stockholms Stad. I skolaulan trängs jag med asiatiska tonåringar och svenska föräldrar som döper sina barn till internationellt gångbara namn. Lotta äntrar scenen och håller ett tal om ”global citizens” för att sedan dra fram en inramad plansch av Stockholm ur lattjolajbanlådan, som hon sedan ger skolan som present. Efteråt bjuds det på mingel med salta pinnar och kolsyrat vatten. Jag småpratar med två indiska killar med Joelbitar-frisyrer. De är trevliga men jag tvivlar på att de skulle klara ett språktest.
Fylld med internationella intryck tar jag mig sedan till ölbaren Monks med målet att dricka mig igenom hela EU i ölform. Dock når jag bara till en Mythos innan taket börjar snurra. ”Grekland ska alltid förstöra”, sluddrar jag innan jag lämnar mina euroköpta vykort som dricks. På vägen hem dagdrömmer jag om att bli eskorterad av en NATO-styrka.
Torsdag: Socialdemokraterna
Nationalteatern – Barn av vår tid
Lätt bakfull lutar jag huvudet mot pendel-tågsfönstret på väg mot Centralen. Mitt emot mig sitter en ung tjej med en svart ”bad hair day”-mössa och ett par kryckor i handen. ”Hon är nog utförsäkrad”, tänker jag och lägger två sosse-brandade godisar på sätet bredvid henne när jag lämnar tåget. ”Alla ska med”, säger jag och ler.
Först när jag äter lunch, på Stefan Löfvens favoställe Hubertus, inser jag hur creepy jag måste ha verkat i hennes ögon – i dagens högersamhälle tror ingen att man gör något utan baktanke. Snittåldern på lunchställets gäster ligger nära nivån på människor som fortfarande besöker porrfilmsbutiker, och bäst före-datumet på husmanskosten som det bjuds på passerades ungefär samtidigt som sossarna ramlade ner under 40 procent.
För att finna lä från högervindarna tar jag mig till Norra Bantorget klockan 18 för ABF:s stadsvandring “Från Brante till Palme”. Himmelen är tung som en överfull Caremablöja, och snart börjar regndropparna falla. En kvinna med rött krulligt hår och en högtalare över axeln leder mig och ett trettiotal andra runt. Tillsammans nickar vi i takt; alla nya byggnader är ”anskrämliga” och folk saknar respekt för stadens arbetarhistoria.
Jag stöter ihop med två bekanta på vägen hem. De ser min S-pin och börja prata om “vilken jävla knarkpartyfest första maj är i Berlin”. Det börjar kännas som att stiga upp ur sängen imorse var ett enda stort Juholtianskt misstag. Jag zonar ut och visualiserar ett svunnet folkhemssverige där man var lycklig om man vann 20 kilo kaffe på Bingolotto.
Fredag: Centerpartiet
Jag kliver in på Fair Trade Barista där Annie en gång praoade, och ber om ”en latte med ett lööf i”. Tjejen bakom kassan ser bara förvirrad ut, och jag kan inte undgå att tänka att med ungdomslöner skulle hon nog vara lite mer serviceinriktad. Med koffeinet i kroppen drar jag mig sedan ner mot Norrmälarstrand där Kungsholmscentern enligt deras Facebook-sida ska kampanja. Jag tror först att jag tagit fel dag, men hittar till sist två Risifrutti-tjejer som pratar skånska och kämpar med att sätta upp en c-flagga. Jag försöker bryta isen med att hälsa på delfinspråket, men de tittar oförstående på mig. Jag frågar istället om jag kan hjälpa till, och de börjar prata om cykling och frågar mig hur Stockholm kan bli en bättre ”(c)ykelstad”. Jag tänker “börja med att göra den platt”, men för att inte bryta karaktär talar jag mig varm om motorvägar för cyklister. Jag får ett flygblad, en reflex och ett grönt äpple.
Det är ju ändå fredag så jag vill hitta på något. Jag skickar sms till två kompisar med texten ”let’s reclaim the stureplans-center, möt mig vid svampen om en timme”. Ingen svarar. Passerar Birger Jarlsgatan där Fredrik Federleys salladsbar låg. Den är nu utbytt mot en Texas Longhorn. Sätter mig på en uteservering vid Stureplan, flashar min C-pin och hoppas att någon ska börja prata med mig. Ingen tittar åt mitt håll. Jag borde aldrig ha lämnat Kungsholmen, där hade jag i alla fall två kompisar. Jag tar istället vägen hem via Malmskillnadsgatan som en hyllning till CUF:s ordförande som vill legalisera prostitution. Efter ikväll tänker jag att det kanske är enda sättet att bota stadscenterpartistens ensamhet.
Lördag: Moderaterna
”We own this house”, tänker jag när jag leende passerar säkerhetskontrollen i Riksdagshuset. En guide med hästsvans och ring i ena örat leder mig och ett tantgäng från Allingsås runt på en gratis rundtur. En av landsortsförmågorna, till dagen uppklädd i en leopardtröja, frågar efter en minut om ”opposition är samma sak som majoritet”. ”Det här är anledningen till att vi behöver ett tredje jobbskatte-avdrag, kreti och pleti som de här ska jobba och inte lulla runt på visningar”, viskar jag till guiden som ler ansträngt och stirrar på min M-pin.
Jag vinkar ett ”But thanks for playing”-hej då till rundtursgruppen och sicksackar mig fram mellan jackklädda clipboards-nasare längst Drottninggatan – arbetslinjen triumferar. Känner hur min kashmirtröja som jag knutit runt halsen fladdrar i vinden likt en superhjältemantel som krympt efter en 90-tvätt. Passande med tanke på hur mycket vi i det nya arbetarpartiet bidragit med: allt från kvinnlig rösträtt till Kent Perssons Twitter-flöde.
Väl framme vid Riche är jag redo för att avsluta kvällen genom att bidra till de sunda statsfinanserna med en middag – skålar för att det ”går bra för Sverige” med två sköna 20-åriga Thatcher-feminister under fördrinken. Efter att ha instagrammat min mat med taggen #21chipspåsar och druckit två drinkar tackar jag för mig och hoppar in i en taxi. Det är ändå sossigt att bli full på en lördag.
Söndag: Kristdemokraterna
The Real Group – Härlig är jorden
Börjar dagen i S:t Jacobskyrkan där det ordnas lunchkonsert. Tonerna från ett Bach-stycke hörs från ett piano där en ung man iklädd kostym spelar och det säljs kaffe samt macka för tio kronor. Efter sista noten bockar pianokillen, folk applåderar och han kör en encore. Jag skakar på huvudet: det här är vad innerstadens kulturelitistm gör – rockkonsert-manér i en kyrka. Jag behöver köksbord, sunt förnuft och hem med figurativ konst på väggarna.
Jag tränger mig ur kyrkan men stoppas av trånga trottoarer och mammor med barnvagnar. Tur att vi satte P för insemination, annars hade man väl inte kunnat röra sig i stan överhuvudtaget. Jag stannar enbart för att kolla mitt fromma leende i ett skyltfönster. Jo, det sitter kvar: min KD-swag är intakt.
Jag låter stadsmiljön långsamt förvandlas till ett Windows 95-landskap utanför Nockebybanans fönster. Målet: valdistriktet Danderyd 15, där var femte person röstar på KD och var tredje invånare är över 65. Väl framme slår lukten av självgående gräsklippare och privatskolor emot mig. ”Omgivningen visas även i KD-kvalitet”, skämtar jag med mig själv. Jag observerar ironin i att en stor del av D15 upptas av Djursholms Begravningsplats men väljer att ignorera det. Strosar omkring och lägger märke till att alla skyltar vid den lilla idrottsplatsen gör reklam för bevakningsföretag eller säkerhetslås. När äldre män börjar gå ut på sina verandor för att fota solnedgången med sina iPads inser jag att det är min cue för att åka hem.
På vägen hem köper jag ett nummer av Situation Stockholm, men tackar Gud för att den kommer inplastad. Hur synd det än är om de hemlösa är de ändå bacillhärdar. Väl hemma sätter jag mig vid mitt fönster och spanar – grannarna håller sig väl lugna ikväll? – och lyssnar på Göran Hägglunds Spotify-lista jag hittat via kd.se. Helt fri från rockflirtande kyrkomusik.
SD utgår eftersom det inte verkade så roligt att sitta i mammas källare, läsa Avpixlat och vara rädd för människor. Det, och att veckan inte hade fler dagar.
