Världen är orättvis och ibland är det provocerande tydligt: du försöker göra din grej men du får inte. Eller: du gör likadant som alla andra men du straffas hårdare. Det finns så många stunder man velat prata tillbaka, ta tillbaka narrativet, ändra om ordningen.
Så kommer Nicki.
Det är MTV Music Video Awards, en plågsam tillställning. Hiphop-kategorin presenteras med skämt om polisvåld och strippande. Miley Cyrus pratar om ”mammys” iklädd något som ser ut som att en loc och en twist råka få fula barn på fyllan. Det är ganska outhärdligt – tills Nicki Minaj vinner pris, tills Nicki Minaj tar ordet, tills Nicki Minaj pratar tillbaka.
Egentligen började det för veckor sedan. Eller egentligen år, århundraden. Men senast var det nyss, det involverade först en rant på Twitter där Minaj pratar om hur svarta kvinnor systematiskt missgynnas i musikindustrin. Från ingenstans dyker Taylor Swift upp, känner sig attackerad, cirkusen är igång. Miley Cyrus pratar om Minaj i intervjuer, klagar på hennes ton, att hon fick det att handla om ras. Media börjar snacka om raskort hit, raskort dit, gör allt för att plocka sönder vad Minaj sagt. De flesta artiklar väljer bilder där Minaj grimaserar, och kontrasterar med en vän, oskuldsfullt poserande Swift.
Det är en detalj, men sådana här detaljer spelar roll. Det är att upprätthålla stereotypen av den arga svarta kvinnan, att ogiltigförklara vad Minaj sagt. Allt var som vanligt, med andra ord. Sen kom VMA.
Och sen kom några minuter av fullständig perfektion. Inte bara för att Nicki Minaj bär en guldklänning som ser ut att vara spunnen av änglatårar. Inte bara för att hon stannar mitt i, på väg upp för att ta emot priset, och dansar lite, helt carefree, innan hon fortsätter. Inte bara för att Nicki Minaj leker med rösten, pendlar mellan det mörka och ljusa, alla sina personas: ger en shout out till alla kvinnor som skaffar sina egna pengar, innan hon tackar sina fans. Sen tackar hon sin pastor. Och precis när alla tror att allt är över kommer det.
“And now, back to this bitch that had a lot to say about me the other day in the press. Miley, what’s good?”
Det är inte bara vad hon säger, utan hur. Hur hon lyckas kasta allting omkull, hur Cyrus som tidigare varit så kaxig nu andas hastigt som en rädd hare, klappar sina dreads som om de skulle kunna rädda henne. "What’s good", och plötsligt är rollerna ombytta. Minaj står helt självklar, prispokalen i ena handen, solid och strålande, som en påminnelse till alla tjejer: världen är er, ut och ta den, och om någon försöker hindra er, om någon har något att säga om er?
Få dem att ångra sig.
Läs även: De 7 bästa situationerna på VMA-galan 2015.
