Kanske är Drake något slags lackmuspapper, en projektionsyta. Han kan bli lite vad man vill, man kan se lite vad man vill se. Som sådana där fjärilar man gjorde på dagis, något slags budget-rorschach: vad man väljer att lyfta fram säger mest om en själv.
Därför har Drake varit så mycket, särskilt för hipsters som inte kan närma sig svarta artister utan en konstlad intellektualisering. Först var han indie, alternativ, tills den linjen inte funkade längre. När Drake spelade i Globen skrevs en lång krönika där han kallades feminist. Samma sak nu. Drake har köpt en ny gul tröja, odlat skägg. Plötsligt ska alla prata om Nya Drake, Nya Sexiga Drake.
En kompis har fått ett nytt jobb utomlands och berättade om datachefen. Han är gammal och otrendig men ska dölja det genom överdrivet fräsiga kläder, snajdiga glasögon i neon för att passa in på modeföretaget och mata sin ålderskris. En dag kom han till jobbet i en neongul hoodie, ungefär som hoodien Drake sportade på Instagram. Det är bara ett sammanträffande, men ändå något.
Drake är mycket: en föregångare, en spokesperson, bara att alla missförstått för vad. Drake är den han alltid varit: den ultimata tönten. Det är däri hans behållning ligger.
När Drake sjunger om känslor utmanar han inte könsnormer, utan hur patetisk man kan vara i offentligheten. Drake är en katalysator för sidor vi försöker dölja. Självömkan blandad med självgodhet, allt kladdigt, klistrigt och klyschigt som vi försöker gömma undan. Som ett offentligt fyllesms till någon man för sin egen värdighets skull borde släppt för länge sedan.
Drake är vårt eget övermod, alla pretentioner och drömmar vi för länge sedan borde gett upp, saker man gör för att ett halvår senare fyllas av panisk skam vid erinringen. Drake försöker starta trender och misslyckas (den enda som på allvar tyckte att sporthandskar såg bra ut är väl Lorentz?), Drake försöker vara fake deep och artsy, spelar in någon slags konstfilm som ärligt talat är det sämsta jag sett, och där är skillnaden.
Om Kanye West drivs av en hybris värdig en diktator är Drake bara en högstadiekille med dålig verklighetsuppfattning. Kanyes övermod är episkt, det gör att han kan backa upp saker han egentligen inte borde. Drake är bara som man blir på fyllan, som vi alla kan bli på fyllan. Om det i Kanye finns ett vemodigt stråk i strävan att bli accepterad av finkulturen finns hos Drake bara en douchebags brist på självinsikt.
Därför älskar jag Drake: han får en att fatta att man inte är annat än en tönt, men att det också funkar.
Eller så säger det mest om mig.
Läs även: Tre tecken på att internet omöjligt kan få nog av Drake.
