Drake är feminist

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 11:08 25 May 2012

Skådespelerskan och feministen Ashley Judd skrev nyligen en rasande debattartikel i The Daily Beast efter att ha fått nog av att få sin kropp objektifierad i media. I en bisats påpekade hon att patriarkatet inte bara är skadligt för kvinnor utan även för män och pojkar, som tvingas förhålla sig till ”heteronormativa definitioner av maskulinitet som förnekar dem den fullständiga och dynamiska utsträckningen av deras personligheter”.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser Drakes konsert i Globen. Drake är en rappare som fått stämpeln som ”en artist för tjejer” eftersom han sjunger så mycket om känslor och kärlek och inte är ett dugg ghetto, och såväl rappare som coola hiphopfans har förlöjligat honom. Men publiken i Globen består av lika många killar som tjejer. Framför mig står en trio tuffa dudes som är rejält uppspelta över att få se stjärnan, och de sjunger med inte bara i de hårdare raplåtarna utan även i balladerna där Drake blottar självtvivel och sårbarhet. 
Och det är där Drakes verkliga storhet ligger: han erbjuder ett alternativ till machokulturen. I MTV-dokumentären Better than Good Enough, som gjordes i samband med releasen av hans debutalbum för två år sedan, avslöjar Drake att han under uppväxten ofta var lite utanför – han ansågs konstig av andra killar eftersom han var så känslig och grät så ofta. Även om han numera är en popstjärna och sexsymbol har han kvar närheten till sina känslor, han tillåter sig vara sårbar. Den inställningen lyser igenom även när han gör klubbhits tillsammans med Lil Wayne, och den breda hiphoppubliken får ta del av ett för sammanhanget nytt mansideal.

Fenomenet påminner om hur Morrissey, den ynkligaste och mest självhatande av alla vältaliga indiepoeter, sedan slutet av nittiotalet blivit alltmer populär bland latinos och gängmedlemmar i Kalifornien. Han fyller ett tomrum, blir en emotionell oas. Drake gör samma sak. Han gör inte stereotypa låtar om att förföra kvinnor eller om att må dåligt när kärleken inte fungerar – hans musik är ett ständigt pågående utforskande av det egna känslolivet. Att han gör det i en traditionellt väldigt grabbig musikgenre och lyckas göra även hårdare låtar utan att göra bort sig innebär att han når ut till en manlig publik som annars är fångar i sina könsroller. Drakes budskap är att det är okej, eller snarare helt naturligt, att visa sina feminina sidor (i Better than Good Enough pratar han skämtsamt om att han skulle kunna byta kön, bara det är en stor sak för en hiphopartist). Känsligheten är inte ett knep för att vinna sympatier hos tjejer man raggar på, utan har ett värde i sig. 
Drakes kvinnosyn kan diskuteras (under konserten i Globen påpekade han i ett mellansnack att hans kvinnliga fans var ”not girls, not bitches, but women”), men hans manssyn är modern och hans spridning av den är en feministisk handling.


Stad: 
Kategori: 
12 Visa kommentarer (12)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!