Kanye West – en förebild för svensk hiphopbevakning.
Det finns problem med en mediekår och en mediebevakning som är homogen. Nu tror ni att jag ska säga något om att det är ett demokratiskt misslyckande, något om rasism, medborgerliga rättigheter, representation. Vilket i och för sig är sant. Men det finns också en annan, mer marknadsanpassad aspekt.
Journalistiken som produceras suger.
Det bästa exemplet är kanske svensk hiphopbevakning. Tyvärr försvåras det ytterligare av att de flesta redaktioner själva är totalt oinsatta, och således har väldigt liten kunskap i att bedöma om en text håller eller inte. Om den sprider nytt ljus över något som innan varit dunkelt, eller om den bara är svamlig.
Det blir så tydligt när man läser ”Är hiphoppet ute?” av Kristofer Viita, nyligen publicerad i Aftonbladet. En totalt oförståelig, och dessutom lång, text som landar i... ja, jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att den försöker problematisera hiphopens utveckling, kulturell appropriering, maktrelationer – men det blir mest namedropping av olika artister som delar extremt lite förutom yrke, och berättelsen om att textförfattaren lagt ut en video där han brölat.
Det är inget problem att inte alla tycker likadant. Tvärtom är det själva förutsättningen för ett stimulerande kultursamtal. Problemet med samtalen om kulturell appropriering, till exempel, är att de som motsäger sig det begreppet så sällan bryr sig om en maktfördelning som är ojämlik. Problemet är inte utbyte, problemet är just att det uteblir. Att någon tjänar pengar medan upphovsmännen lämnas bakom. Annars skulle Lady Gaga aldrig dra på sig en burka – det hade liksom inte funnits något att hämta där – och varken Iggy Azalea eller Macklemore skulle tjäna miljoner och vinna priser på att vara mediokra.
Det är inte samma sak som att folk måste ha en viss rasifieringsgrad, eller en viss klasserfarenhet, för att ”få” skriva om något. Däremot betyder det att journalistiken blir fattig om den bara skildras av en grupp, utifrån, från ett enda perspektiv. Däremot betyder det att i en ojämlik värld kommer vissa grupper tjäna, och andra förlora, på rådande system. Men det verkar för många så svårfattligt. Kanske för att man själv saknar all erfarenhet av något förutom av att ligga på topp.
Därför blir analysen så platt, orimlig, och ointressant. Och många gånger obegriplig. På samma sätt som det är obegripligt att förstå motsättningen i att Kanye West rappar om rasism, om fördomar mot svarta, samtidigt som han gillar arkitektur. ("All you blacks want all the same things”, eller?) Men det förstås, om man själv helt saknar erfarenhet av rasism, eller sinne för humor, kanske det är lättare att läsa det bokstavligt än som en referens till något större.
Annars brukar ju bekymret i musikanalys vara att artister är just artister, inte debattörer, inte analytiker, inte språkrör. Det gäller mer sällan hiphop. Ironiskt nog lyckas Kanye West problematisera dagens hiphopläge, relationen mellan artist och producent och konsument, i just den låten Viita citerar, New Slaves. Där rappar Kanye om maktrelationer, rasismen som hybrid, som anpassar sig efter klass, efter underhållningsvärde, om the prison industrial complex, om stereotyper.
Tänk om svensk, mainstream hiphopbevakning kunde vara lika smart, mångfacetterad, skarp, rolig. Fan, vad kul det skulle vara att läsa då. Och det skulle inte ens behövas sextusen tecken.
Läs även: Valerie om trenden att vara rasifierad.
