Under 2003 slog girigheten alla rekord bland alla sångare som sett sina bästa dagar. Nya format brukar ju vara ett säkert sätt att bättra på kassan för artister som inte presterar spännande nyheter längre - alla 40-åringar springer benen av sig för att köpa [I]Brothers in Arms[/I] eller Stings samlade verk en gång till --- men eftersom varken Audio-DVD eller SACD slog igenom var föredettingarna tvungna att hitta andra sätt att få ihop till hyran, och återutgåvor av återutgåvor översvämmade skivaffärerna.
Elvis Costello kämpade hårt för att knipa förstaplatsen på gnidenhetens topplista. Hans första expanderade katalog av återutgåvor hann inte bli komplett innan det var dags att börja om från början och ge ut rubbet en gång till, med en extra CD av outtakes lagd till varje skiva. När den serien nu börjar bli klar har vi bara att vänta på att han börjar om och ger ut varje skiva som CD-box.
Till dess paketerar han lådor fulla av sina singlar i miniatyrer av originalomslagen, och hur mycket vi än suckar över såna knep är [I]Singles[/I] i tre volymer, för en dryg 400-hundring per styck, perfekta påminnelser om att Elvis Costello under många år var den enda som lyckades kombinera rollerna som utpräglad singelartist och tillika utpräglad albumartist. 11-12 singlar i varje, [I]Alison[/I], [I]Sweet Dreams[/I] med B-sidan [I]Psycho[/I], [I]The People's Limousine[/I], och rariteter som en liveinspelad Damned-cover i [I]Neat, Neat, Neat[/I]. Känner du ingen solidaritet med Elvis plånbok och bara väljer en blir det förstås ettan.
Men det fanns ändå en som var girigare ändå. Under 2003 släppte David Bowie tre av sina gamla skivor igen, med varsin extra-CD. I paketet [I]Black Tie White Noise[/I] (Virgin), den minst gångbara av återutgåvorna, slängde han in en tredje skiva i DVD-format. Live-soundtracket [I]Ziggy Stardust & The Spiders from Mars - The Motion Picture Show[/I] (EMI) kom förstås också som en av årets två separata David Bowie-DVDs, och för att säkra sin del av julklappsköparnas slantar återutgav han dessutom CD-boxen [I]Sound + Vision[/I] (EMI), med ett par outgivna spår för att få samlarna köper den en gång till. Samtidigt lät han släppa sina gamla hits i house-remixer på [I]Club Bowie - Rare and Unreleased 12" Mixes[/I] (Virgin), även den yngre generationen borde ju gå att pressa på några åren.
Redan det hade varit tillräckligt för Girighetstiteln. Men för att garantera maximal utdelning på satsat kapital släppte David Bowie - och eftersom han äger sin etikett är det svårt för honom att skylla på giriga pampar - sin nya skiva i tre versioner, en vanlig, en med bonus-CD och en med bonus-DVD. Därmed fick den som samlar på David Bowie punga ut med närmare 3500 kronor under 2003, och David Bowies säkrade rollen som Ebenezer Scrooge i BBC:s årliga Dickens-julsaga resten av decenniet.
Andra retroutgåvor har vi väntat betydligt längre och otåligare på. Lou Reed, John Cale & Nico återförenades en enda gång efter The Velvet Undergrounds splittring, och deras gemensamma lågmälda ansträngningar på trions solomaterial och gamla Velvet-favoriter på en liten klubb i Paris har sedan dess varit en bootleg-favorit, trots uselt ljud och trots att inte hela konserten funnits att tillgå. När nu äntligen [I]Le Bataclan '72[/I] (Alchemy/Border) släppts officiellt har ljudet fräschats upp en aning, och vi kan i sin helhet njuta av [I]I'll Be Your Mirror[/I], [I]Berlin[/I], [I]Janitor of Lunacy[/I] och John Cales oförklarligt sydstatsinspirerade boogierock på Velvet-biografiska (?) [I]The Biggest, Loudest, Hairiest Group of All[/I]. Eftersom konserten sändes i fransk tv vågar vi kanske kanske hoppas på en DVD-variant I framtiden.
Återutgåvorna av Echo & The Bunnymens tredje, fjärde och femte skiva halkade efter de två första i svensk distribution, men när vi får chansen att återknyta bekantskapen med ett mästerverk som [I]Ocean Rain[/I] (Warner) från 1984. Med både [I]Seven Seas[/I], [I]My Kingdom[/I] och framför allt [I]The Killing Moon[/I], och nu dessutom med en drös livespår och svåråtkomliga singelbaksidor som en extremtflummig [I]All You Need is Love[/I], är den en av 1980-talets viktigaste popskivor. Pete Yorn och J Mascis lyssnade lika noga på den som på The Cure, medan andra amerikaner under samma period sökte djupare i den brittiska popmusiken för sin inspiration.
80-talets brittiska wimppop har haft tydliga effekter på dagens amerikanska indie-scen, och nu finns chansen att få veta hur den påverkade sin samtida amerikanska publik - och samtidigt blev blev minst lika påverkad tillbaka. Inspirerad av engelsk tweepop spelade Ric Menck in egna små undersköna popbagateller och skickade till sina engelska favoritetiketter Creation, Sarah och Subway. Döm om hans förvåning när de den ena efter den andra släpptes på små brittiska etiketter, under pseudonymer som Paint Set, Choo Choo Train. Som The Springfields fick han ut [I]Sunflower[/I] på Sarah-etiketten, och en viss Bob Stanley, senare i S:t Etienne, hyllade den som veckans singel i NME.
[I]The Ballad of Ric Menck[/I] (Action/import), i omarbetad och förlängd utgåva, samlar alla de obskyra singelspår han spelade in innan trummandet i Velvet Crush kom emellan och solokarriären lades på is. Utöver hans egna sånger, inspirerade av alla från Smiths och Big Star till Astrud Gilberto och Vaselines, finns här covers som fångar den minsta gemensamma nämnaren mellan Matthew Sweet, Syd Barrett, Hollies, Primal Scream -- hans tolkning av [I]Tomorrow Ends Today[/I] fick Bobby Gillespie att säga upp en bräcklig bekantskap -- och Pastels.
Månadens guldkorn, men än så länge bara i importbackarna, tyvärr.
Stad:
Kategori:
