”Det som berättas i den här historien har hänt och det hände i den här staden. Bland de här människorna.”
Så inleds SVTs nya dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar som har sin premiär på måndag. En dramaserie om ett mörkt och undanskuffat kapitel i vår historia, baserat på Jonas Gardells första bok i en planerad romantrilogi med samma namn. Nöjesguiden har träffat Adam Lundgren och Adam Pålsson som spelar huvudrollerna Benjamin och Rasmus.
– Jag tycker att den är jävligt viktig därför att homosexualiteten är norm i den här serien. Allt som inte är homo är avvikande på ett sätt, säger Adam Pålsson, som spelar den värmländske Rasmus och just nu är med i Dramatens nya uppsättning av Madame Bovary, när vi träffas för att prata om serien som kommer att sändas i tre entimmesdelar.
Serien avhandlar en tid där de modigaste bögarna hade kommit ut men skräcken för "bögpesten" fanns överallt, även hos de allra närmsta. Ingen förstod riktigt vad den fasansfulla sjukdomen var för något och som för att stänga ute den annalkande världen av sjukhusbesök, dödsångest och skam, skapar Rasmus, Benjamin och resten av deras gäng sitt eget universum av svart humor och sena nätter. Som tittare ser man i flera scener huvudpersonerna Benjamin och Rasmus familjer genom fönsterrutor, i ett nästan alienerande perspektiv. Medan i den karismatiske vännen Pauls vardagsrum känns allting så självklart, familjärt.
– Varje man i den här tv-serien är en potentiell bög. Det tycker jag är roligt. Som när Rasmus sitter på tåget och tittar upp på en konduktör som ska säga ”Nästa Hallsberg” och så får de en kontakt. Man känner ”Vad ska hända här?” men sedan så går konduktören bara sin väg. Det var en potentiell bög och det är ett roligt perspektiv. Man behöver inte skämta bort, man behöver inte förklara. Det finns lite saker som kan vara – som det ofta blir när man berättar om sådana här saker – lite pedagogiskt, som är en fallgrop som man vill undvika. Men det finns inget sådant vad gäller homosexualiteten, förklarar Adam Pålsson.
Adam Lundgren, som kommer från Göteborg och har medverkat i en rad stora svenska filmer, spelar den till en början mer försiktige Benjamin, som kommer från en strängt hållen uppväxt som medlem av Jehovas Vittnen.
– Jag forskade ganska mycket kring Jehovas Vittnen, eftersom han (karaktären Benjamin, reds. amn.) kommer därifrån. Egentligen inte så jättemycket om tidsepoken men eftersom det (hans religösa bakgrund reds. anm.) har så mycket att göra med vem han är – hans värderingar som han måste brottas med – så fokuserade jag mycket på det faktiskt. Sedan fick vi någon dokumentär om HIV och aids och artiklar från den tiden, berättar han.
Jehovas Vittnen tror ju på ”den annalkande striden” – Harmageddon. När jag själv talade med en avhoppare från Jehovas Vittnen sade han att rädslan för undergången aldrig försvann, han såg hela tiden tecken på slutet. När Benjamin först inser vidden av HIV-smittan, tror du han kopplar det till något liknande?
– Hans föräldrar pratar i någon scen om att ”nu är pesten här igen”. Men jag tror ändå att han har kommit så pass långt att han inte längre tänker på att det skulle vara slutet på den jordliga världen, men kanske ”vår värld” vilket är ju den nya världen på något sätt.
– Jag hörde en radiointervju med en kille som var ett Jehovas Vittne och homosexuell, som Jonas Gardell har pratat med. Han sa att vissa delar som har med min karaktär att göra är inspirerade av hans historia. Fast det klart, det finns ju en skillnad. Många av dem han har pratat med som har lämnat, där finns det ju en sträcka och en längre tid av vacklande än vad det kanske fanns för Benjamin. Nu kommer jag inte riktigt ihåg för serien hoppar ju många år fram och tillbaka, men Benjamin och Rasmus lever ju ihop rätt många år innan han säger det till sin mamma och pappa, fortsätter Adam Lundgren.
– Men detta tär ju också på deras relation. Att Rasmus inte får introduceras i den stora delen av hans liv. Hans familj, kyrkan och allt som är helt dominerande i hans liv, fyller Adam Pålsson i.
Det här är ju Jonas Gardells historia och det kan inte vara ett helt lätt ok att bära för skådespelarna. Adam Lundgren berättar att de har träffat Gardell en gång, över kycklingspetten och salladsbuffén på inspelningens kickoff, då han berättade mer om just den här tiden. Man kan bara anta att han, och regissören Simon Kaijser, inte har känt någon oro över hur de här två killarnas kärlekshistoria ska gestaltas. Adam Pålsson och Adam Lundgren har en sällsyn kemi i rutan.
– När jag läste manuset kände jag att den stora nöten att knäcka skulle bli att hitta två killar, där ljuv musik kunde uppstå helt enkelt. Jag kände sedan direkt när vi filmade ”där satt den!”, säger Adam Pålsson.
Att leva med vetskapen om att man kan dö av sin sexualitet. Att gå på fler begravningar än vad ens föräldrar har gjort sammanlagt och att tvingas lyssna på kondoleanstelegrammen till begravningskaffet, där långväga släktingar har donerat pengar till Cancerfonden. Att göra allt det där, och ändå fira en storslagen julafton med champagne, det är det som gör personerna i serien så ofattbart tappra. Som man kanske kan utröna från trailern, drabbas Adam Pålssons karaktär Rasmus av den dödliga smittan som är HIV.
När man spelar så sjuk, känner man sig nästan inte lite sjuk efter ett tag? Kroppen måste bli tyngre, tänker jag.
– Jo, man lurar ju sig själv. Men jag skulle nog snarare säga att när jag har sminkat av mig, tagit av mig linserna och klätt på mig mina privata kläder, så känner man sig istället jävligt lätt och tacksam över att man har de goda krafterna på sin sida, säger Adam Pålsson.
Om man inte någon gång har längtat bort, har man aldrig varit ung. Att ta det stora klivet och flytta hemifrån och komma ut, det ska visa sig ske på mycket olika sätt för Rasmus och Benjamin. I hela sitt ungdomsliv har Rasmus längtat efter den dagen när han ska sätta sig på tåget till Stockholm.
Jag tänker på en viss scen, när Rasmus sitter ensam på sitt eget studentflak någonstans i Värmland, hur tydligt man kunde se att trots den sammanbitna minen så var han redan i Stockholm i sina tankar.
– Nej, han har byggt upp ett slags pansar. Han är redan på tåget där, och det har han förmodligen varit ganska länge. Sedan finns det ju ett ”nu”, som är mer eller mindre förödmjukande och som han måste hantera.
– Rasmus har ju redan bestämt sig och plaskar ut i vattnet medan Benjamin är lite försiktigare. Han undersöker lite mer indirekt, säger Adam Lundgren.
– Jag tror också att det är så att de är väldigt unga när de träffas och det klart att Rasmus har längtat efter att bli älskad, att bli åtrådd, att bli påsatt, att bli trånad efter. Han har säkert längtat efter kärlek också men jag tror att möjligen är det så att den här kärleken kommer ganska kvickt och ganska plötsligt, det kanske förklarar varför han senare har ett behov av att inte vara monogam och vill ligga runt, fortsätter Adam Pålsson.
– Jag tror Benjamin bara vill hitta en person som älskar honom, i någon replik säger han ”jag vill älska någon som älskar mig”. Jag tror inte han har något behov av att ligga runt eller sväva omkring, utan tycker bara att det är skönt att acceptera den delen av sig själv, kontrar Adam Lundgren.
För trots hur fasansfullt det var med alla dessa unga människors död och alienering från samhället på 80-talet, handlar serien inte bara om en epidemi och en intolerans. Det här är lika mycket en kärlekshistoria mellan två unga människor som tillsammans har börjat upptäcka världen.
– Är det första avsnittet där Rasmus blir påsatt av en kille? Det är ju ganska lustfyllt och obehagligt för det är Rasmus första gång som han blir tagen liksom. Jag njöt av att berätta en sådan sak på ett sådant sätt. Två killar som har sex i missionärsställningen och det är lustfyllt, ömt och obehagligt, säger Adam Pålsson.
– Ja och det är intressant för man pratar ju om vilka val man ska göra, hur man ska gestalta homosexuella män utan att det blir en kliché eller stereotyp. Man har ett ansvar där kanske, med vad man berättar och vad man ger för bild. Men jag tycker att det är bra att det finns så många olika karaktärer, avslutar Adam Lundgren.
Det är omöjligt att inte känna något inför varje karaktär i det brokiga persongalleriet, från Simon J Bergers utlevande Paul till Marie Richardsons fundamentalistiska moder. En mamma som skriver brev till sin son med orden:
“Jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas som att du inte finns.”
Imorgon, måndag, kl 21 sänds den första delen ur Torka aldrig tårar utan handskar på SVT1. Se den.
