Foto: Åsa Sjöström.

Torbjörn Flygt ger röst åt utkantens människor

16:36 22 Aug 2019

Han är något av en veteran när det gäller konsten att skriva böcker. I synnerhet vackert författad realism där vi som läsare genom bara några få karaktärer får möta stora frågor. I den senaste boken Släkte utforskar Torbjörn Flygt släktskapet och dess gränser, samt hur stark skulden är som drivkraft.

Det brukar sägas att Torbjörns Flygts absoluta styrka som författare är hans förmåga att beskriva samspelet mellan människor. Flygt berättar att han alltid varit intresserad av oss som kollektiv – hur vi som individer blir till genom och i förhållande till varandra. 

Du skriver ofta om människor som på olika sätt befinner sig i samhällets utkant, så även i nya boken Släkte, där både kriminalitet, arbetslöshet och missbruk är närvarande. Är det viktigt för dig? 
– Jag har alltid dragits till utkantsmänniskor. De förbisedda. Antagligen för att jag har lättare att identifiera mig med dem än med de som är rätt, de som ser sig som centrum av universum. De här marginaliserade utkantsmänniskorna har också oftast mycket intressantare historier att berätta. Fastän ingen lyssnar på dem. Jag vill visa på liv och människor som annars inte syns. Vill man säga något om det samhälle vi lever i är det ju dessutom till dem man ska vända sig, inte till dem som redan dominerar media och syns och hörs 24/7.

I Släkte möter vi en samling människor som inte är släkt med varandra men ändå indirekt är det. Berättelsen cirkulerar runt ett födelsedagsfirande för huvudkaraktären Jes demente styvfar. 
Från början var det relationen mellan dem som framförallt intresserade mig, Jag hade tänkt mig en novell, men texten bara svällde och till slut gav jag upp och insåg att jag misslyckats. Historien krävde att få bli en roman och det var bara att hänga på. Och det var verkligen hänga på jag fick göra. I varje situation, varje scen verkar personerna tänka: vad är det absolut sämsta jag kan göra nu? Och så gör de det.

Det är en både mörk och varm berättelse där den, för många antagligen familjära, känslan av plikt och skuld är tydligt närvarande. Som ofta i släktsammanhang.
– Det finns mycket tvång och förväntningar kring släktskap, vilka ofta kulminerar runt högtider av olika slag. I takt med att vi blivit allt mer sekulära och inte träffas vid högtider för att de är religiösa, utan därför att ”det ska vara så”, ansträngs också släktbanden allt mer. Eller stärks. Släktskap är ju ett oerhört kitt, en trygghet, när det fungerar som bäst. Det slår mig nu att de vi möter i Släkte befinner sig någonstans mellan skuld och styrka. Ett limbo.

Hur stark tror du att skuld är som drivkraft? 
– ”Den som är satt i skuld är icke fri”, myntade Göran Persson en gång. Och även om han avsåg monetär skuld tror jag att det är precis likadant med känslomässig skuld, kanske till och med att den är en än större drivkraft.

Vad gör att vissa människor kan bryta helt med sina familjer, medan andra fortsätter hållas kvar hur plågsam situationen än kan kännas? 
– En jätteintressant fråga som jag har svårt att ha ett rakt svar på. Men visst är det märkligt att de som bryter med sin familj, sin släkt, för att de mår bättre så, ofta ses som stora egon, självcentrerade typer, medan de som motvilligt fortsätter umgås med sina familjer och släkter, inte ses som skulddrivna utan som lojala, starka människor som är omtänksamma och självuppoffrande. Jag tror att många hade mått så oerhört mycket bättre om de vågat ta ett steg ifrån det de inte gillar, i stället för att tvinga sig in i en roll de inte är bekväma i.

Det finns en scen i boken som berör mig extra mycket, där huvudkaraktären Jes kramar brorsonen Amma och känner en ny sorts kärlek överrumpla honom. Det är svårt att inte bli emotionell över insikten om alla de känslor han stängt undan, och därmed också gått miste om under hela sitt liv. Den till synes kyliga kärnan, gömd under lager av muskler. 
– Just den scenen, som är både Jes och bokens vändpunkt, berörde också mig själv djupt när jag skrev den. Det var en lättnad att få skriva den. Den är ju rak och enkel men känslomässigt stark. Jag tänkte att den läsare som inte rörs av detta måste ha ett hjärta av sten. Jes har burit på så många starka känslor så länge, så mycket kärlek, och inte vetat vad han ska göra av dem. Hållit tillbaka allt. Att han ska få ge uttryck för allt för en liten skyddslös pojke överraskar nog mest honom själv.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!