Tom of Finlands muskulösa, kåta män i svart lädermundering har gjort resan från subversiv, förbjuden pornografi, via internationell berömmelse till att, jämte mumintrollen, vara den finska turistnäringens favoritmaskotar. Den länge omtalade och emotsedda biografifilmen om Tom of Finland märker 100-årsfirandet av Finlands självständighet i år.
Nöjesguiden träffade regissören Dome Karukoski under årets filmfestival i Göteborg, och skådespelaren Pekka Strang, som spelar en allvarlig och själfull Touko Laaksonen – mannen som fick artistnamnet Tom of Finland.
Tom of Finland följer Touko Laaksonen under några årtionden, från andra världskriget då han var soldat på den förlorande sidan i kriget mot Ryssland, till disco-eran på 1980-talet, när han blivit idoliserad konstnär i gayvärlden.
Vad tilltalade dig i berättelsen om Tom of Finland?
Dome Karukoski: Det handlar om yttrandefriheten såklart. Jag är privilegierad 2017, jag kan göra vad som helst nästan, men det kunde inte han. Som konstnär. När samhället kontrollerar dig.Tom var tvungen att akta sig, för vad han sade till folk för att inte avslöja sig. Det blir på ett sätt som ett emotionellt fängelse. Den enda film som tidigare gjorts om Tom of Finland var en dokumentär, den gjordes när han ännu levde, och kom precis efter hans död 1991. Men ingen fiktionsfilm. Jag är ett fan av teckningarna, men tillhör ju inte core publiken.
Levnadsglädjen i Touko Laaksonens/Toms tecknande sexfantasier, de välmående och kaxiga gaymännen, står i bjärt kontrast till det mörker, förtryck och de trakasserier som homosexuella i Finland och Europa fick utstå under efterkrigstiden. Teckningarna blev symboliska för frigörelse, andrum och hopp om ett annat liv.
Dome Karukoski: Jag kände till teckningarna, förstås, de kan innehålla orgier, eller bilder av den stolta, sexuella mannen som går på gatan i dagsljus. Men jag blev förvånad när jag fick veta hans personliga historia, att han hade ett sådant mörker. Det inte var lätt för homosexuella och inte lätt för honom. Det var olagligt med homosexualitet och det sågs som en sjukdom.
Filmens stil är snarare konventionell än edgy, väldigt inkluderande, passar det ämnet?
Dome Karukoski: Det bara blev så. Hans historia är väldigt klassisk ändå, historien ger stilen. Jag förstår vad du menar, man hade kunnat gör en mera maskulin och svettig film. Men om man tänker på 40-tal och 50-talsfilm, så var det inte så. Han tecknade en utopi och en fantasi, men hans liv var kostymer och gentlemanna-stil. Man hade ett dark room och kanske kunde man haft en närbild från festen där. Men när vi klipper till New York och hans första visning, då blir det svettigt, och kuken är ute. Man försöker visa en ärlig bild av hans uppväxt som konstnär och av hans liv. 50-talets Finland var jävla tråkigt.
Pekka Strang: Jag har tänkt på det. Det går inte alltid ihop det här med att konstnären är lika med konsten. Det finns liksom ett behov av att en film om Tom of Finland ska var muskler, men tänk om allt hände i hans huvud? Touko målade en värld som inte fanns.
Jag uppfattar filmen som både lättsam och tung, både lycklig och sorgsen?
Dome Karukoski: Just att det var tragedi på samma gång som man skrattar, så var hans teckningar. Han vände allt. Hans teckningar innehåller auktoriteter och poliser, men i teckningarna är man glad, man knullar och ler. Det är attityden till livet. Han vände döden till livet.
I filmen kallar Toms agent i Kalifornien gaycommunity för "our people". Den kom att dyrka Tom of Finland och hans verk. Samhället öppnade långsamt upp mot homosexuella under 1960- och 70- talen.
Sedan kom 80-talet. I ett samtal med Tom/Touko säger agenten: "Our people are in trouble".
Dome Karukoski: När AIDS kom tecknade Tom killar som dog, men han tecknade dem levande och vackra. De som dog i aids var fula och hade fläckar och sådant, men han tecknade dem som stolta, vackra och manliga.
"Tom of Finland" har svensk premiär den 3 mars.
