Tillbaka i souldiskodjungeln

Bandmedlemmarna i Jungle åkte till LA för att ta en paus och röka gräs. Ur det växte ny musik fram och efter sommaren släpper de sitt andra album For Ever.

Min intervjutid med Tom McFarland i Jungle krockar med min tandläkartid, så när skivbolaget ringer upp sitter jag på golvet i entrén till tandläkarmottagningen. Tom säger att han avskyr att gå till tandläkaren.
– Usch, jag var där nyligen, det är bland det värsta jag vet.
 

"Vi var definitivt inte de coola kidsen, men vi har ju vuxit upp sedan dess."

Hans dialekt är utpräglat västlondonsk och ibland är det svårt att förstå vad han säger. Både Tom och hans bandkollega Josh Lloyd-Watson växte upp i Shepherd's Bush. De bodde grannar som barn och började hänga redan före tonåren. Att de skulle starta band ihop så småningom var egentligen ganska självklart.
– Ja, det kom rätt naturligt. Vi älskar båda musik och det var nog därför vi blev vänner från början. Vi var definitivt inte de coola kidsen, men vi har ju vuxit upp sedan dess.

Tom berättar att han har haft olika band sedan han var tio. Jungle är det som lyckats bäst. Deras nusouliga discofunk blev en hit redan när första, självbetitlade, skivan släpptes 2014. Då hade de båda frontfigurerna en mer anonym approach till sitt projekt och gick under sina respektive initialer, J och T.
– När vi bildade bandet var det mer vår egen grej och vi ville att folk skulle fokusera på musiken och inte så mycket på oss. Nu har vi fem livemusiker som varit mer inkluderade i skapandeprocessen. Men man kan inte heller förvänta sig att den relationen jag har med Josh ska kunna uppstå direkt med andra personer. Vi har en helt annan förståelse för varandra och är snarast som bröder.

Just som liveakt brukar Jungle hyllas. De är många och livliga och det är mycket energi och glädje på scenen. Det var ett uttalat mål redan innan de började turnera, att vara bra live.
– Det har alltid legat i fokus för oss. När vi gick på konserter som barn var det just energiska spelningar, där saker hände på scenen, som lockade oss. Vi brukade prata om att vi själva ville spela i band, för att det verkade så roligt att spela live. Nu har det gått bättre än förväntat.

Idag bor Tom och Josh i olika delar av London, men har kvar samma dynamik i sin relation. De stöttar varandra, är aldrig egoistiska och skrattar mycket ihop.
– Men det är också tydligt att vi är två olika personer. Vi har olika musiksmak och inspireras av varandra. Jag tror till och med att vår vänskap är starkare nu, när vi inte umgås hela tiden.

Tom har flyttat till Bethnal Green, men säger att han fortfarande älskar Shepherd's Bush.
– Folk där är stolta över sitt område. Det finns fortfarande schysta klädbutiker och platser som inte blivit gentrifierade. Jag gillar att hänga på pubarna där.

Han tycker också om att gå i skivbutiker och hoppas så snart som möjligt att kunna tredubbla sin vinylsamling, som nu består av omkring 250 skivor. Han säger att han hellre stöttar lokala butiker, än köper sina skivor på nätet.
– Medan vi jobbade på vårt kommande album, var vi ofta ute och dj:ade på helgerna. Det var riktigt kul och något jag gärna gör mer av. Jag spelar helst gammal soul och disco och älskar discoedits, men även mycket afrobeats och flummig afrodisco. Jag gillar att dansa också, min mamma var danslärare så jag har dansat i hela mitt liv.
Bandets andra skiva heter For Ever och håller sig inom samma discoinfluerade soularena som debuten. Men Tom säger att de inte ville sätta en Jungle-ram kring den, utan arbetade medvetet omedvetet med låtskapandet.
– Vi ville att den skulle uppstå naturligt, det var bland annat därför vi inte producerade någonting medan vi skrev materialet. Men måste skapa först, sedan kan man börja rota i det man har, annars slutar det bara med att ingenting duger och man kommer ingenstans.

 "Det är bättre att skapa någonting dåligt, än att inte skapa någonting alls"

De har arbetat intensivt i perioder, haft skrivkramp i perioder, kastat mycket material och sparat det bästa.
– När man arbetar med ett album i arton månader så är det klart att några veckor känns fantastiska och allt flyter på, medan andra veckor är mer av en kamp. Man får helt enkelt försöka jobba sig igenom det värsta, med inställningen att det kommer att lösa sig. Det är som med all konst, att det är bättre att skapa någonting dåligt, än att inte skapa någonting alls. Det brukar lossna bara man gör någonting, även om det är uselt.

Efter första skivan och turnerandet som följde, tog Tom och Josh några månaders paus i slutet av 2016 och åkte till Los Angeles. Men ganska snart fick de nya idéer och började skriva nya låtar.
– Vi började jobba på den nya skivan i en studio i LA. Jag älskar den staden, vädret är bra hela tiden, gräset är schyst och man kan bara gå in i närmsta butik om man vill köpa en joint. Det är nice att gå runt och vara lite hög, men jag skulle nog inte rekommendera att man försöker skapa musik under tiden. Då får man skärpa sig.

For Ever släpps i september.