I sommar ger sig Göteborgslegendarerna återigen ut på vägarna.
Det är över tio år sedan The Soundtrack of Our Lives gjorde sin sista spelning. Innan dess hade de turnerat världen över och blivit ett av Sveriges mest framgångsrika rockband genom tiderna. Gruppen har lämnat ett stort avtryck och blivit närmast en institution i svensk musikhistoria. I sommar återförenas bandet med turnén “Second life replay reunion”. När vi hörs är Ebbot Lundberg precis hemkommen från Spanien där premiären precis gått av stapeln.
– Det var helt hysteriskt, det kändes som att vara Elvis på Hawaii. Det var till och med svårt att röra sig allmänt på stan. Jag har varit nere och kört en del i Spanien och tydligen har allt vi gjort under de här 18 åren spridit sig som en jävla löpeld. Så det var svårt för mig att ens ta mig fram. Men det är bara i positiv bemärkelse.
Hur kändes det att spela ihop igen efter alla år?
– Jag trodde att det skulle låta väldigt “gubbigt” men jag hade helt fel. Det lät tvärtom. Det var det som gjorde mig mest exalterad. Just att energin fanns kvar där. Att det funkar och svänger är det viktigaste. Annars hade en återförening varit helt meningslös.
När jag frågar varför Spanien blev det första landet att ha premiärspelning i, blir det återigen tydligt att Ebbot är en rockstjärna in i märgen.
– Spelningen i Spanien var en uppvärmning. Det skulle kännas jävligt tråkigt att köra vårt första gig i Göteborg.
Vad gör egentligen en tioårig paus med ett rockband?
– Vad tio år gör med relationer, det vet vi ju alla hur det är. Det har varit som en berg- och dalbana, men vi lever ju i alla fall allihopa. Bara den grejen är ju ganska skön med tanke på allt som hänt den senaste tiden.
Hur har det varit att ses igen?
– Vi har faktiskt haft jävligt kul den korta tiden vi har kört nu de senaste månaderna. Det känns bra. Det är inte någon som försvinner plötsligt. Eller, det skulle väl vara jag då. Eller möjligen Kalle. Det är vi som är tidsoptimisterna i bandet. Vi är alltid sena!
Är ni fortfarande kompisar?
– Det är mer som grupperingar, som på skolgården typ. Vi har aldrig umgåtts privat egentligen utan det blir mer ett umgänge via musiken. Som att ta fram en gammal motorsåg, man kopplar in de olika komponenterna och så kör man bara.
Var det någon i bandet som var mindre sugen på en återförening?
– Jag och kanske någon mer i bandet var väl lite skeptiska till en början. Jag menar, känns det inte bra så ska man inte göra det. Frågan har kommit upp några gånger under åren men jag tror inte att alla har känt att det är dags. Men det har varit ett par tunga år och jag tror att det vi gör behövs.
Varför en återförening just nu?
– Den största anledningen är tack vare Bruce Emms från musikaffären MUG (Musik utan gränser). Bruce var en av de största eldsjälarna i Sverige vad gäller band och så där. Han har alltid varit lite av en ängel i den här ganska smutsiga branschen. I höstas gick han bort i cancer och hans sista och största önskan var att vi skulle återförenas. Det sista jag sa till honom var att vi skulle uppfylla hans önskan och att han skulle vara där när vi spelar, men på ett annat sätt.
På vilket sätt påverkade han er?
– Han blev som en katalysator och fick oss alla att känna att det är dags. Det är inget man kan planera, man får känna in istället. Nu kändes det verkligen som att alla ville göra det här.
Era spelningar har beskrivits innehålla urkraft, pondus och klangvärld. Hur skulle du själv beskriva dem?
– Det beror väldigt mycket på ljudteknikern, och om han gör sitt jobb. Folk tänker inte på det, men det är halva grejen. Sen är det en personkemi som skapar urkraft. Jag tror att vi har vuxit också, alla har ju kört sina sologrejer och hamnat i rampljuset på ett eller annat sätt. Men på scenen är det mer oberäkneligt. Ibland sitter några på en korkek och de andra stångas, haha.
Det händer mycket på scenen när ni spelar.
– Ja, det verkar så! I Spanien var det så i alla fall! Av vissa anledningar så vill jag inte volta ut i publiken. Jag vill inte ta den risken.. Det blir bara skadestånd och skit då, och då finns det inget gage kvar till slut. Det har ju hänt några gånger. Vi kanske får börja göra som ABBA och ta in avatarer.
Så avatarerna kan volta ut i publiken istället?
– Ja, de kan ju göra vad fan de vill egentligen. Det får bli en sån där AI-turné!
Några avslutande ord till de som längtar efter att se er?
– Vad fan ska jag säga då.. Några visdomsord eller vad säger man? Vi känner rent hjärtligt att det ska bli jävligt kul att träffa alla igen. Att få möta de som har längtat efter att vi ska spela.
LIVE I SOMMAR
8 augusti - Simrishamn - Hammenhög
11 augusti - Göteborg - Way out west
12 augusti - Norge - Öyafestivalen
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2023.
