Viktor Flarkell minns en klassisk Sherlock Holmes-natt på Mary Anderssons Lekplats.
Låt mig berätta om ett minne jag ibland kommer tillbaka till, när jag behöver balsam för själen och hjärtat. Mellan Sorgenfri och Nobeltorget finns Malmös kanske underbaraste ekplats - Mary Anderssons lekplats. Mary Andersson var en svensk författare och dramatiker som skrev om de som befinner sig absolut lägst ner i samhället. Ofta om fattiga kvinnors utsatthet och gemenskap, och ofta utspelat i Malmö där hon själv växt upp.
Lekplatsen, som är uppdelad i fem delar med teman tagna från hennes böcker, är en sån där utsökt och fantasifull plats som tar fram barnet och leklusten inom dig redan vid synen av den. The centerpiece i hela parken är en samling röda hus med kök, utedass och sovloft i olika storlek och höjd som ska symbolisera de nödbostäder som en gång fanns i Sorgenfri, lustigt nog kallade för Hollywood-husen. Runt dem finns det allt ifrån odlingslådor, en scen, grillplats, gungor och stora sjukhussängar att ligga i.
I just de stora sjukhussängarna låg en gång jag och min pojkvän och vilade en överraskande ljummen septembernatt, precis i skärningspunkten mellan sommar och höst. Sommarens värme i temperaturen men höstens syrerika luft, mörker och dimma. Löven fallna och månen så stark och klar så man såg groparna i den genom dimman. En klassisk Sherlock Holmes-natt.
Vi, som i the afterglow av en syratripp, hade utforskat allt vad lekplatsen hade att erbjuda, låg nu och kollade på stjärnorna och filosoferade över universum och vad fan något är egentligen. När ett gäng killar stormar in på lekplatsen stelnar vi till och låtsas att vi inte är där, i ren rädsla för att den annars så fridfulla och spännande natten ska få en abrupt vändning. De tågar in i parken i högt fart och i en upprörd manér. Det märks att något inte står rätt till. Det är först när de väl klättrat upp i ett av de små husen och passar runt en liten joint mellan sig, som vi vågar titta på dem.
Tonårskillarna som fyller det lilla huset högt upp på pelare, påminner om något från en Benetton-reklam med hela spektrat av den moderna tonårens arketyper representerade. Två ”guccikeps-killar”, som vår regerings så fint skulle kalla dem, ett emo, en hiphopare och nån mer tröstar allihopa en uppenbart queer kille. En konstellation som när min egen generation var i samma ålder skulle vara helt omöjlig, men som i denna är helt naturlig. Det visar sig att den queera tonåringen har blivit rånad på sin telefon. De andra killarna håller om honom, tröstar honom och försöker hjälpa honom. Gucci-kepsarna ska försvara honom livet ut, deras bror. Sen delar de på en joint till.
Nu, när sommaren lider mot sitt slut och september ligger runt hörnet vänder jag tillbaka till det minnet. Det är något med att vi blev så rädda för en grupp män, som jag nu flera år senare aktivt söker mig till för tröst och hopp om framtiden. Det är den typen av minnen vi får hålla fast vid, när vi snart demonstrerat varje söndag i ett helt år.
