Paul McCartney & Paul McCarthy
Moderna Museet hösten 2006, en man på stockholmsbesök pratar högt i mobilen: ”… ja, nä, vi är på väg från Moderna nu. Alltså, helt konstigt. Vi gick hit för att vi trodde att det var en utställning av Paul McCartney.”
Några bokstäver fel bara. Men vilken skillnad. Fortfarande kan jag försöka föreställa mig hur mobilmannen och hans sällskap går runt på den stora retrospektiven full av Paul McCarthys ketchup-majonnäs-sex-plast-jultomte-övergrepps-kladdiga konst i tron att det är ”den gulliga” i The Beatles som har skapat alltihop. Hur såg de verken?
Häromdagen när jag var på väg till En sommardag – av ordkargt poetiskt norska dramatikern Jon Fosse – låtsades jag en stund att jag trodde att det var Bob Fosse som var upphovsman. Att jag förväntade mig sexigt bensprattel (om döden, i fjordlandskap) av den amerikanska koreografen och regissören bakom Chicago och All That Jazz, han som Beyoncé ripoffhyllade i videon till Single Ladies (Put a Ring On It).
Jag försöker inte göra mig lustig över kunskapsluckor eller ordblindhet. Jag tror att jag försöker säga: ta kontakt med kontexten! Vrid på dess betydelse för din upplevelse. Vad hade du tänkt om du hade sett en dansföreställning på en teaterscen, en privatteatershow i en frigrupps indie-källare? Om dramatikern hade varit en kvinna istället för en man? Om en hamburgar-splattrig Peter Weiss-uppsättning av Nils Poletti från Turteatern i Kärrtorp spelades på lyxiga nationalscenen Dramaten? (Fast vänta, det är ju precis det den gör: Inferno spelas på Elverket till och med den 10 december.) Nog borde man gymnastisera sin analys genom att både se kontexten som en del av verket och testa att lyfta av den och titta från ett annat håll? Jag fortsätter nog att leka kontextleken i Stockholms kulturutbud.
1 Lagarna
Teater Galeasen, till och med den 15 november
Tänk om man rent bokstavligt såg det från andra hållet? På Dramaten kan man boka soffplats uppe på scenen under John Cairds uppsättning av William Shakespeares Stormen (till och med den 2 januari). Som visserligen har några snöflingestunder av klassiskt teatersagoberättande. Men om man ska välja föreställning utifrån detta perspektiv rekommenderar jag Olof Hanssons uppsättning av Christina Ouzounidis Lagarna. Där kommer vi in till scenen bakifrån, genom sminklogen, förbi teknikbåset, kulisserna, med ridån till salongen framför oss. Snyggt. Och härligt att se en hård Lina Englund på Galeasen igen, och dramatik av en av Malmös stoltheter på en Stockholmsscen. (Tips: en till Ouzounidis-pjäs, Vit, rik, fri, har premiär på Stadsteatern den 1 december.)
2 Hjärtats beatbox
Unga Dramaten, till och med den 12 november
Om man går på Nina Westers föreställning i tron att den är för vuxna? Samma sak som om man vore kring 10 år. Ensemblen, pjäsen, känslan i hjärtat – underbar.
3 En sommardag
Dramaten, till och med den 5 december
Nej, inget bensprattel. Men det sprattlar till i bröstet några gånger när Lil Terselius smyger mellan samma kvinnas två olika åldrar, hon vars man har försvunnit på fjorden.
4 Curtain Call – Charlotte’s invitations
Charlotte Engelkes, Dansens Hus, urpremiär den 1 december
Jag har alltid varit svag för denna performance- amazon. En inbjudan man inte tackar nej till.
5 Ibsen 2010
Stadsteatern, till och med den 19 december
Vad händer om man sitter framför en modernt tom scen med ensemblen i stiliserat samtida kostym, men märker att det är sen 1800-talsdramatik om moral och skuld? Till exempel kan man konstatera att det ändå blir väldigt mycket Henrik Ibsen (mycket även i en annan betydelse: tre pjäser i sex timmar). Men att det även går att få syn på nuet.
