Den mytomspunne skribenten Pierre Tanguy lägger brat-Stockholm bredvid indie-Göteborg och inser att de har mer gemensamt än någon hade kunnat tro.
När vi blickar tillbaka på mitten av 00-talet, ser vi två parallella universum som kolliderade med en fascinerande kraft: Stureplanskulturen i Stockholm och indieboomen i Göteborg. Två världar så olika att det nästan är löjligt, men ändå sammanlänkade genom en gemensam tidsanda. För de som inte upplevde det själva – ja, ni stackars oskulder till kulturkonsumenter – låt mig ta er med på en resa genom en era som formade en generation.
Stureplan, denna strålande juvel i Stockholms nattlivskrona. En plats där människor samlades för att dyrka ytan som om den var en religion. Om du inte blev fotograferad av Nöjesguiden under en kväll på Spy Bar, existerade du ens? Här gick folk inte ut för att ha kul, utan för att bli sedda. Klädda i Louis Vuitton, Dior och andra exklusiva märken, rörde sig folket här som de just ramlat ur ett modemagasin.
Men låt oss vara ärliga – det var också en plats för dem med en imponerande brist på självdistans. Alexander Bard, med sin flamboyanta och nästan satiriska närvaro, var en självklar kung över detta rike av ytlighet. Sofi Fahrman regerade som nattlivets drottning, och deras gemensamma imperium av dekadens var både magnetiskt och frånstötande. Det var ett samhälle där du kunde se en riskkapitalist försöka impa på en modell, medan wannabe-DJ kämpade om uppmärksamheten med sina senaste mixar.
Och nätverkandet! Åh, detta oändliga, nästan patetiska nätverkande. Att mingla på Stureplan var lika nödvändigt som att andas, och varje kväll var en ny möjlighet att klättra lite högre på den sociala stegen. Det var en plats där affärsidéer föddes och dog snabbare än du kunde säga "entreprenör", och där varje leende dolde en kniv redo att stickas i ryggen på nästa konkurrent. På Stureplan var varje möte en potentiell affärsmöjlighet, varje samtal en chans att klättra ytterligare ett steg på den sociala stegen. VIP-sektionerna på Spy Bar och Sturecompagniet var som gladiatorarenor där entreprenörer, modeikoner och kändisar slogs om uppmärksamheten.
Men det som verkligen satte Stureplan på kartan var dess förmåga att skapa illusioner. Här kunde vem som helst låtsas vara någon, så länge de hade rätt kläder, rätt attityd och tillgång till rätt klubbar. Det var en värld där yta var allt och djup inget annat än ett störande element. Ett Disneyland för vuxna med för mycket pengar och för lite självkänsla, där varje kväll var ett nytt äventyr i överflöd och dekadens.
Samtidigt, i ett parallellt universum långt bort från Stureplans glittrande yta, frodades indien i Göteborg. Här handlade det inte om att bli sedd, utan om att skapa något verkligt och meningsfullt. En värld där autenticitet var den högsta valutan och där ytan betraktades med en avsky som närmade sig religiös fanatism. Göteborgs indieboom var en fristad för de sanna konstnärssjälarna, de som hellre skulle dö än att bli upptäckta med en logga på kläderna.
Band som The Knife, José González och The Tough Alliance var hjältar i detta kulturella landskap, och deras musik ekade långt bortom Sveriges gränser. Här var små klubbar som Pustervik och Sticky Fingers de heliga platser där musikaliska mirakel inträffade natt efter natt. Publiken var inte bara åskådare, utan medskapare i denna magiska symbios av ljud och känslor.
Och modet! Om Stureplan var en parad av dyra märken, var Göteborgs indiescen dess diametrala motsats. Här regerade vintage och second-hand, gärna mixat med en personlig touch som skrek "jag är unik och jag bryr mig inte om vad du tycker". Det var en plats där kreativitet och autenticitet värderades högre än yttre status, och där varje individ var en levande protest mot det kommersiella och det ytliga.
Så hur kan vi förstå dessa två till synes oförenliga världar? Tro det eller ej, men båda var uttryck för en djup strävan efter identitet och gemenskap i en föränderlig värld. Stureplanskulturen var för de som ville visa upp sin framgång och sitt yttre jag, medan indieboomen erbjöd en fristad för dem som sökte autenticitet och kreativa uttryck. Stureplan var som en spektakulär såpopera, fylld av drama och glamour, där varje kväll var en ny episod i jakten på status. Göteborgs indieboom var mer som en djupgående roman, full av komplexa karaktärer och en berättelse som sträckte sig långt bortom ytan. Två helt olika berättelser, men båda lika viktiga för att förstå mitten av 00-talet i Sverige.
Och låt oss inte glömma absurditeterna. Stureplan kunde ibland framstå som en parodi på sig självt, med sin överdrivna yta och brist på djup. Göteborgs indiescen, å andra sidan, kunde bli nästan komiskt pretentiös, med sin självpåtagna autenticitet som ibland kvävde sina egna intentioner. Det var just dessa kontraster som gjorde mitten av 00-talet så fascinerande. Två parallella världar som på något sätt lyckades existera sida vid sida, berikade varandra och skapade en kulturell symfoni som än idag får oss att le, rysa och minnas. Dessa minnen fortsätter att forma vår förståelse av vad kultur egentligen handlar om: en ständig dans mellan yta och djup, mellan det kommersiella och det autentiska.
Det är kanske den största ironin av alla – att i försöket att definiera oss själva, skapade vi något mycket större. Ett kalejdoskop av erfarenheter och uttryck som, oavsett hur vi vill se på det, alltid kommer att vara en del av oss. Och medan vi rusar vidare in i framtiden, kan vi alltid kasta en blick tillbaka på dessa oförglömliga år och förstå att de var mer än bara en tid – de var en känsla, ett tillstånd, ett minne som aldrig bleknar.
Texten är AI-genererad. Vi kan inte understryka nog hur slumpmässiga alla likheter med verkliga personer är.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2024.
